Vi lever sedan länge i den där långa värmevågen. Dagarna finns inte riktigt. Morgonen är betydelsefull innan solen står för högt över parken. Men det är kvällarna in i nätterna som är den sanna livsluften. Det är då jag sitter med Vesna på bänken i parken och hundarna leker omkring i det höga gräset eller ligger på vägen eller under bänken. Då och då passerar långsamma promenader av människor och hundar förbi. Ibland blir det lek, ibland blir det bråk mellan hundarna. Jag förtiger vad Miki gjorde igår natt.
Men igår gjorde jag också det där omöjliga: Jag tog spårvagnen till Most mladosti och sedan trampade jag på under solen längs nasip.
Det gick bra för det var ännu förmiddag. Fast när jag kom fram till Bundek var jag i vattnet så gott som genast. Och jag märkte att vattnet börjar förlora sin svalka, men lite är kvar. (När jag fått min andra dos AZ och väntat lite ska jag till Jarun…När jag fått min andra dos…blabla)
Inga hundar i eller vid vattnet den här gånger – för varmt. Jag tog inte med någon bok, badade fem gånger utan större uppehåll. Mitt mål var att jag skulle tillbaka innan det blev 35° i skuggan – vilken skugga? Jag vet inte om jag lyckades. Tillbakavägen blev tung – bilden här får berätta hur.
Nu ska jag inte bada på ett tag. (Jag är inte missnöjd, bara lite trög.)