Planeten och människan

(Detta är inte ett inlägg i någon debatt.)

Imorse när jag tittade på nyheterna såg jag bland de textade kortnyheterna att Antonio Guterres angående klimatet säger: ”Na rubu smo ponora”. Alltså att vi befinner oss vid avgrundens rand. Jag tänkte då på lämmeltåg eller på myterna om lämmeltåg – vet inte riktigt vad som är sant eller ej med dessa kollektiva självmord.

Och så gick Miki och jag ut och tankarna rullade vidare snabbare, för tankarna blir ju rörligare när man rör sig: Genom årmiljonerna har ju både klimat, världsdelars placering och mycket annat skiftat på den här planeten. Nu pågår tydligen vissa större förändringar och man talar mycket om att människan är en av orsakerna, kanske den största. Där jag går funderar jag över om människan är en del av naturen/världen eller om människan verkligen är något annat. Och vilket tänkesätt är för övrigt mest arrogant? Att vi är djur bland andra? Eller att vi är något helt annat? Nu säger någon kanske att det inte handlar om arrogans utan att planeten är i fara. Men är planeten – som planet – verkligen i fara? Det som är i fara är väl på sin höjd det som är viktigt för oss människor. Arter kommer, arter försvinner. Det människan vill är att planeten ska vara beboelig – gärna på ett behagligt sätt – för människor och varelser som i någon mån liknar oss. Varelser som i grundläggande avseenden skiljer sig från oss bekymrar vi oss nog inte så mycket om. Kan det vara så att det som för oss som art ter sig som destruktivt eller är destruktivt, är ganska likgiltigt för planeten i sig och dess fortsatta existens? Men för människan – som begåvats med denna otäcka föreställningsförmåga – är det svårt eller outhärdligt att inte se någon framtid för den egna arten. Hon vill bygga…

Kommentera