Vädret idag är grått men inte kallt. Att gå ut är som att sticka in huvudet i ett grått lite luddigt klot och därinnanför bär jag ju dessutom mask, så jag är ”långt in” från allting. Men jag tar mina hundrundor och kastar pipbollar som Miki duktigt jagar och fångar in. Marken är lerig (överallt ”blato”) och jag har på mig fodrade gummistövlar som nu är mer bruna än lila. Ja, ursprungsfärgen var lila, stövlarna är nog köpta i Polen under en regnig resa för länge sedan.
Det mesta händer inne. Jag arbetar med mina översättningar och skriver ett och annat, men mest eller kanske helst läser jag. På nytt har jag en nattbok och en dagbok och ”natt” betyder fortfarande ”kväll”. Nattboken är Claudio Magris’ ”Danubio” som jag läser långsamt och samtidigt fantiserar ihop min egen Donau-bok. Jag går på bron över floden i Ulm och minns Fischerviertel, som är en egen värld av vatten och korsvirkeshus. Och jag är i Ingolstadt genom Marieluise Fleißers märkliga roman ”Eine Zierde für den Verein”, som Magris till min glädje också skriver om (jag trodde ju att det bara var Imelda och jag som kände till den .). Regensburg ser Magris från ett helt annat håll än jag. För mig är staden främst ön Oberer Wöhrd med den förunderliga slingriga poppelallén där, ett etappmål som Eva valde ut för vår resa med Miki från Varberg till Zagreb. Jag blinkar mot Magris och säger ”ho un segreto qua”. Sedan är jag i Passau som Magris talar om ur ett Nibelungen-perspektiv, men som jag minns som ljust och vackert och präglat av vattnen: Donau med bifloderna Inn och Ilz och jag minns damen som pekande på sandsäckarna sa: ”Wir haben erhöhtes Wasser aber zum Glück kein Hochwasser.” Och jag minns att vi var glada och att vi en kväll åkte över till Schärding i Österrike för att äta. Linz har jag inga minnen av men jag har nog varit där, Magris vet var han har varit. Och så kommer kapitlen om Wien och jag förvånas över hur olika våra bilder av staden är även om vi har den där känslan av dunkelt djup gemensam. Magris talar inte om Otto-Wagner-Spital och Kirche am Steinhof, som jag alltid tänker på när jag tänker på Wien, men han lär mig mycket som jag kanske kommer att minnas. Just nu är vi i Bratislava och blicken upp mot borgen kan vi dela, men sedan har jag ett mycket mera tjeckiskt perspektiv än han. Ja, jag är väl en odräglig läsare, men det här är å andra sidan ingen recension utan en resa bredvid en resa.
Dagboken är ”Graz” av Bart Moyaert och även den tänker jag behandla ganska självsvåldigt här. När jag först såg titeln tänkte jag på att jag detta nästan reselösa år har passerat förbi Graz fyra gånger med tåg. Och sedan tänkte jag på hur många andra gånger jag åkt förbi och på de olika planerna på att en gång stiga av där, men hittills har detta inte hänt, fast jag har rätt många gånger tittat på kartan över staden och på bilder och tänkt att dit och dit… I boken nämns gatorna vid sina rätta namn, fast några förskjutningar finns kanske, men det är ju en roman, så vad vill jag? Ännu har jag bara läst två kapitel och jag vet ännu inte vad det är för slags bok. Det finns en huvudperson som är apotekare och verkar ganska gammal, men som kanske inte alls är det. Stämningen växlar mellan ett slags saklighet och något krypande kusligt. Jag undrar så vad det ska bli av detta.