Jag sitter nu med en ny bok av Hanna Krall och jag börjar med att tänka tillbaka på den förra jag läste av henne. Det är nog fyra år sedan jag läste ”Hjärterkung” och jag behöver lite hjälp för att minnas den, så jag tittar tillbaka på det jag skrev om den för Hufvudstadsbladet, då för länge sedan.
Kärleken övervinner mycket, men inte allt. Och den lycka som stjäls från en människa kommer aldrig tillbaka. Inget stort ont kan kompenseras av senare ”lyckliga” händelser. Författaren Hanna Krall berättar i romanen ”Hjärterkung” Izolda Regenbergs levnadshistoria från ungdomen i Warszawas getto, genom kriget, längs vägarna till och från koncentrationslägren i sökandet efter mannen i hennes liv, i förhörs- och tortyrrummen, till efterkrigstiden i Wien, Polen och till sist i Israel. Och Hanna Krall, född i Warszawa 1935, vet genom ärren i den egna själen vad hon talar om.
Bokens innehåll bygger på det reportage Hanna Krall gjorde med Izolda Regensberg 2002. Den litterära formen är fragmentarisk och varje litet avsnitt är så kompakt och tungt att det faller genom tillvaron in mot jordens djup. Till stor del berättas förloppet kronologiskt men här och där finns ett kapitel med rubriken ”Fåtölj” och där befinner vi oss alltid långt fram i tiden i Izoldas ålderdom.
Det finns ett lyckligt avsnitt i början av boken, visserligen har en bomb just fallit på föräldrahemmet, men det är ett lyckligt avsnitt. Izolda går i ett par herrskor, eftersom hon inte kan komma åt sina egna, hem till väninnan Basia för att trä i nya skosnören. Hos Basia är en ung man på besök. Szajek säger till Izolda: ”Du har ögon som en rabbins dotter.” Det tar tid att trä i skosnörena och man vet inte vems händer som är tafatta. Efter en evighet säger Szajek: ”en tvivlande rabbins dotter.” Och Izolda inser att hon inte längre är kär i sin fästman och Basia hatar henne. Szajek och Izolda gör en liten resa och tillbringar en kort tid på ett pensionat bland solvarma tallar. En pojke ser dem tillsammans där de sitter på en bänk. Han ropar till kompisarna: ”Titta där, två hånglande judar.” Izolda förstår först inte hur han kunde veta, men Szajek har sett:
”Han täcker hennes axel med tröjan. Hon visste inte att den glidit ner och blottat armbindeln med den blåa stjärnan på blusärmen.”
Så såg lyckan ut. De gifter sig. En vän dör i tyfus. Livet solkas allt mer. Izolda byter namn och hårfärg och vänjer sig hastigt av med att ställa ifrån sig handväskan på ”ett judiskt sätt” och hon lämnar gettot med förfalskade papper. Som Maria Pawlicka inleder hon en kamp för att rädda eller gömma undan dem hon kan. Hon ber en inte ovänligt sinnad präst om hjälp att finna två lägenheter:
”En för dem som inte kan visas upp på gatan… med olämpligt utseende och jiddischaccent… den andra för dem med ett godtagbart utseende och med oklanderlig polska.”
Men prästen dör innan han kan göra något för henne. Och det glesnar i leden, den ena efter den andra försvinner i boskapsvagnar mot lägren eller också tar de en genväg med cyankalium. Szajeks systrar väljer den vägen och den sexårige Szymuś får följa med i moderns och mosterns gemensamma självmord. Vem sa till den lille att gapa och svälja?
Gömställena blir allt osäkrare och skräcken kryper tätare inpå huden. När någon sorgset säger till dem: ”Herre min Jesus, vilken tragedi, eller någonting i den stilen, grips de av skräck. Herregud, varför säger han det till dem, varför just till dem?”
”Men när någon säger: Ser man på, judekräken blir stekta levande, känner de sig lugna, man tar dem för sina egna. De skyndar ingenstans, står kvar, ja, vad ska man göra, visst blir de stekta.”
Som en dold refräng hörs med små förskjutningar fraser som: ”Mor är borta… det är synd… men vi är kvar…” Och Izolda får ett meddelande om att Szajek befinner sig i Auschwitz, men att det går att skicka paket. Izolda sliter och strävar, säljer cyankalium och sin kropp och hon skickar matpaket till lägret.
Inte bara judarna lider, också polackerna har det svårt och Lilusia, som hjälpt henne mycket säger ”att det idag finns lidande i varje polskt hem”, men Izolda vet ”att det polska lidandet är bättre och till och med avundsvärt.”
”Hon är sämre och därför förklädd. Hon har ett nytt namn, ny hårfärg, ny röst, nytt skratt och ett nytt sätt att ställa väskan på bordet. Och denna nya människa vill de ha hellre än den riktiga.”
Och Izolda avslöjas som judinna för att hon ber ”Ave Maria” på ett alltför intensivt sätt. Riktiga polacker ber på ett vanligt sätt, får hon veta och hamnar därpå i fängelsecell. Men ut igen och livet fortsätter med smuggelfärder, fångenskap, tortyr och en förfärande osannolik tur. Hon klarar sig gång på gång genom en mycket smal slump och i slutet möter hon sin Szajek, sin Hjärterkung, igen. Och de lever tillsammans och får två döttrar. Men det Izolda blivit fråntagen kan aldrig ges henne åter – alla förluster, all smuts, allt elände gör att livet för alltid är solkat, ja, förstört i grunden och Szajek jagas av minnena och av frågan om varför just han överlevde när alla de andra dog.
Mot slutet lever makarna åtskilda, hon i Israel med döttrarna, men hon lär sig aldrig hebreiska och förblir en främling i sitt nya land. Och minnena blandas med nuets obegripligheter och livet faller sönder och sönderfallet sammanfaller med åldrandets gängse förfall.
°°
Hanna Krall
Król kier znów na wylocie, 2006
Hjärterkung, 2017
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz