I fredags var jag på kontroll hos min fantastiske psykiater Aleksandar Savić i Vrapče igen. Det svåraste var resan dit, särskilt trängseln i stationens biljetthall, även om de allra flesta bar mask. Tågresan var inte heller något vidare men jag lyckades placera mig ganska strategiskt och jag visste att den var kort. Lättad steg jag av och stod sedan stilla en stund och lät människorna försvinna.
Efter att jag passerat genom tunneln gick jag sedan i sakta mak längs de små gatorna. Det råder en lantlig och vänlig atmosfär runt sjukhuset och vid horisonten ser man silhuetten av en utlöpare till Medvednica.
Jag var – avsiktligt – alldeles för tidig, så jag gick först en sväng i parken och hittade då en bänk som stod inbjudande mitt i solen. Där vill jag sitta, tänkte jag.
Med mig hade jag ett tunt häfte med dikter av Ady Endre på ungerska och italienska, som Alex givit mig från Ady Endre-föreläsningen på universitetet i Padova i januari. Jag läste några av dikterna på båda språken, ingen av dem kände jag igen från Ady Endre-konserten med Misztrál här i Zagreb i höstas. Dikten ”A Halál-tó fölött”/”Sopra il lago di morte” fanns bara på italienska men den läste jag flera gånger. Samtidigt tänkte jag lite nördigt att jag visste att ”tó” betyder ”sjö” och att ”halál” har med döden att göra.
Ci aggiriamo sopra il lago di Morte
uccelli alteri, coraggiosi, belli,
E dentro il lago enormi, disgustosi e pigri
voraci dalla testa di serpente.
E questo lago triste dal respiro freddo
lo chiamano anche Ungheria.
Tutto è perduto, periremo tutti,
ci tira giù il Lago di Morte: ci perderemo.
Invano possediamo animo, ardore,
amore, bontà e saggezza,
noi non ne avremo ragione:
l’Ungheria resterà un Lago di Morte.
Suggestiv och skrämmande. Vacker. Och bakom mig stod ett gyllene träd, kanske en ask, en ”jasen”, men det vet jag inte.
