Idag trummar regnet mot fönsterrutorna och jag hör folk säga att det är höst. Det är det inte, det är bara en enskild höstdag.
För att kasta lite ljus över tillvaron vill jag visa några bilder från härom dagen. Jag har ju berättat att jag nyligen efter mycket tvekan – jag är ju som ni vet i psykisk obalans – tog mig till Bundek. Det gick så bra det kunde med tanke på att spårvagnen inte gick och den provisoriska busshållplatsen var svår att hitta. Efteråt tänkte jag att jag ville bada åtminstone en gång till, men att jag i stället skulle försöka med Jarun som är Zagrebs största badsjö (också en korvsjö precis som Bundek). Men det är långt dit, många spårvagnshållplatser. I alla fall fattade jag till sist beslutet och efter två morgonrundor med Miki, som ju inte är någon badhund, gick jag till Držićeva för att undvika att byta spårvagn. Femman kom bara någon minut efter att jag nått dit, jag gled med blicken över passagerarna och alla hade mask och ingen hade den under näsan och dessutom var vagnen jag klev in i ganska glest befolkad. Jag satte mig och tryckte bort obehagliga tankar på att det var sexton eller sjutton hållplatser till mitt mål. Nå, det gick bra, jag uthärdade och inget hotfullt hände, så jag steg av med lätta steg. Ute hade det hunnit bli hett och jag var glad över att jag inte försökt mig på att ta med Miki. Vägen till sjön är rak och enformig ända tills man anar vattnet. Jag gick förbi det där lilla huset, som jag ibland har drömt om att bo i, så nära sjön och så vackra träd och blommor!
Jag gick över den lilla bron till en av öarna, om det nu är en ö, kanske är det en halvö. Det är i alla fall den vägen jag brukar ta och det är där jag har mina platser, där jag ibland har varit med Vesna eller någon annan. Också Miki har varit där, men då har vi åkt bil.
Jag gick inte riktigt så långt som jag brukar för jag hittade en bra plats under ett träd med både sol och skugga. Där bredde jag ut min handduk och såg ut över vattnet bort mot den där lilla ön, som helt säkert är en ö för jag har simmat runt den. Nästan inga människor. Jag hade en bok med mig, men det blev ingen läsning utan en lugn växling mellan bad och solbad med huvudet i trädskuggan. Himlen var hög och blå och i fjärran syntes Medvednicas kontur så klar som någonsin.
