Sakta letar jag mig bakåt i mina egna fotspår och Miki går bredvid. Jag försöker hitta vägen tillbaka till förr, till det som fanns innan så mycket föll. En av vägarna för till Simpa. Jag sätter mig där på terrassen och tittar ut över ”parken” och försöker finna mig själv från förra sommaren. Miki ser på mig som om jag var jag och det hjälper.
Han är min tålmodige modige vän. Och det bor mycket glädje i honom.
