Dagen har varit helt dold både för sig själv och för mig. Miki och jag har några gånger strövat kring kvarteren här, men ganska lustlöst. Kanske är det mitt fel att Miki inte haft roligare eller så känner han också tyngden av luftens kalla fuktiga filt. Inne har vi ätit och läst och översatt och bollat och vilat. Ett kort besök på Cooltura piggade för en stund upp Miki, som skaffade sig nya vänner vid bordet bredvid. Och jag blev glad över en bild från förra helgen i Jelenovac som Gabi skickade. Då fanns solen och ljuset och färgerna.
Sedan skickade Alex mig några av den ungerske poeten Attila Józsefs dikter i italiensk översättning. Jag visar en av dem här, först i Tomaso Kemenys översättning och sedan i original (kanske har några av tecknen deformerats). Nej, ingen svensk version idag:
T’ASPETTO (1922)
T’aspetto, senza sosta. Il prato è rugiadoso,
t’aspettano grandi alberi con superbe ramificazioni.
Sono intorpidito e a volte tremo,
la notte è così pregna di brividi.
Se venissi il prato intorno a noi si rassetterebbe
e si farebbe silenzio. Silenzio grande.
Ma sentiremmo la musica segreta della notte,
i nostri cuori salirebbero in musica sulle nostre labbra
e, lentamente, rosseggiando,
in fiamme su un odoroso altare
ci fonderemmo all’infinito.
VÁRLAK (1922)
Egyre várlak. Harmatos a gyep,
Nagy fák is várnak büszke terebéllyel.
Rideg vagyok és reszketeg is néha,
Egyedül olyan borzongós az éjjel.
Ha jönnél, elsimulna köröttünk a rét
És csend vona. Nagy csend.
De hallanánk titkos éjjeli zenét,
A szivünk muzsikálna ajkainkon
És beolvadnánk lassan, pirosan,
Illatos oltáron égve
A végtelenségbe.