På förmiddagen gick det hål i dimman och sedan lyftes den helt och vi fick tillbaka den blåa himlen igen – för en dag. Imorgon muras vi nog in i bomullsfängelset igen, men idag är idag. Det var knistrande kallt när vi kom ut och träden var vackert frostklädda.
Vi gick på prov förbi Darkos terrass men solstrimman hade inte nått dit, så jag gav upp och vi travade iväg mot Cooltura. Det är kanske den bästa platsen en solig vinterförmiddag. Då är Cooltura ett välkomnande vardagsrum med dämpad musik och bara spridda människogrupper som mumlar inåt sig själva. Att några röker märks knappas för här ventilationen bra. Vi slog oss ner vid ett bord av passande Miki-höjd och lite senare kom Đurđica och gjorde oss sällskap.
Miki låg först stillsamt på mattan och observerade sin bit av världen, men efter en stund blev han företagsammare och började prata högt med paret bredvid oss. Och när de tröttnade på samtalet hoppade han upp på soffan mellan oss och krävde allt han kom på: att bli kliad, bjuden godis, att få klättra på oss och ropa högt med sin kärva och istadiga terrierröst.
