Igår frågade Gabi mig om vi skulle gå till förlaget OceanMore som hade en hundhjälpardag. Om man köpte en bok gick en del av pengarna till en hundasyl (vad heter det?). Jag sa ja och på eftermiddagen tog Miki och jag spårvagnen till Šubiceva. Sedan gick vi en bit längs den bistra, hårt trafikerade Zvonimirova tills vi nådde OceanMores lokaler. Gabi hade just kommit och vi blev välkomnade av både henne en tjej med röda glittrande renhorn. Miki blev särskilt välkomnad och han fick olika slags hundgottor som han glatt slukade.
Hon med renhornen tittade vänligt på honom och sa uppskattande: Čupko! (Ulltott) Både Gabi och jag tyckte om ordet men min tanke tog sin egen omväg. ”Puppka” brukade Oma säga ibland till min lillasyster eller mig när vi var små. Čupko och Puppka stod ett ögonblick bredvid varandra rakt genom livet.
Miki lät sig klias och klappas av alla som var där och då och då hade någon något att bjuda på. De andra hundarna hade alla redan gått, kanske var det bra, kanske inte. Miki är vän med många, men inte med alla. Gabi och jag blev bjudna på kakor och något att dricka och så gick vi runt och plockade bland böckerna.
Gabi kan läsa på kroatiska, men jag kan egentligen inte, inte på riktigt, men jag kan alltid försöka. Jag såg böcker av Kafka och Herta Müller och började leta efter någon bok som jag har på tyska i bokhyllorna här, men nej, jag hittade ingen. Till slut bestämde jag mig för en bok av Robert Seethaler. ”Ein ganzes Leben” heter den i original och på kroatiska har den fått titeln ”Čitav jedan život”. Jag är ganska säker på att den är bra och någon bit kan jag säkert hitta på tyska på nätet som ”läskrycka”.
När vi gick ut med våra nya böcker under armen tänkte jag på nytt på det där med Čupko – och Puppka, som kommit upp ur minnet.