Plötsligt föll ett skred av arbetsuppgifter över mig från olika håll. Ja, strejken är över och så vitt jag kan se så har utfallet blivit ganska bra. Lärarnas status och löner höjs, även om förloppet är ganska utsträckt. Gott så, men här sitter jag under berg av saker som borde varit gjorda igår eller ännu tidigare, fast då visste jag inget. Jag tänker på tillvarons försåtlighet och jag är argt trött. Och nej, jag tänker inte berätta några detaljer.
För några timmar sedan stod jag på Miramarskas spårvagnshållplats och spanade rakt framåt hemåt. Och nu sitter jag utpumpad här vid mitt bord. Ända från det jag kom hem har jag slitit med texter och planer och formuleringar, utom vid de korta uppehållen för Miki-rundor. Jag har varit som en jämn ström över marken, som en gräsklippare eller en köttkvarn. Och mitt i kampen med lektionsförberedelser och textgenomgångar, så sprang jag på Alida Bremers text om Handke och hans hala slingriga lömskhet. Och då måste jag läsa och tala. För ibland är tiga inte guld.
Hennes artikel var ju verkligen respektingivande.
Ja, sannerligen.