Resan fortsätter eller så är det här en annan resa. Imorse steg vi på tåget mot Rijeka och färdades sedan i sicksack, så att resan tog fyra och en halv timme i stället för kanske två och en halv timmar, som det brukar ta med buss. Miki satt på sin reseduk.
En av vinklarna längs vägen var Ogulin, en stad jag aldrig varit i och som jag undrar lite om jag kanske någon gång skulle besöka.
Landskapet längs sträckan vi for var mycket vackert; stora lövskogar, kullar och ibland riktiga berg. Jag tror vi såg berget Klek någonstans efter Ogulin. Så småningom nådde vi Gorski kotar och bergen fick ett annat utseende. Jag tror att vi stannade vid minst tjugo – oftast mycket små – stationer, men överallt fanns det en stins i röd mössa och vit skjorta som vinkade av tåget, som på bilden från Lokve.
Någonstans efter Fužine blev havet och öarna synliga. Här syns bron till Krk och en del av ön och kanske är det Cres man ser där bortom.
Vi nådde fram till Rijeka i middagshettan och klättrade upp till fjärde våning i en våmlig sliten byggnad vid Žabica. Här bor vi nu alldeles ovanför hamnen.
Roligt att du är där. Själv anlände jag till Rijeka efter en nattlig resa med båt från Split, ja, längesen, men ett härligt minne. Vi var unga då, sov på övre däck. Sen hade jag en bedårande tête à tête med en blåögd holländare som jag senare brevväxlade med en tid. Allt detta innan jag kom fram till Zagreb och min käre Davor och hans familj, som jag nämnt tidigare. Men min bild av Rijeka är bara detta; ett bord, en holländare ; )