Resans första etapp

Jag visste redan att planer är något mycket bedrägligt, men nu vet jag det ännu bättre. I den inbillade trygghetens värld hade jag bestämt mig för en kort första etapp av våga lång resa. Kort och lätt, liksom. Vi skulle bara till Kranj, kanske tre och en halv timmars resa. Resan började lugnt. Vi var tre i kupén, Miki och jag och en äldre man som för sju år sedan hade flyttat till en by strax utanför Našice. Intressant nog för Miki och mig eller för mig genom Miki. Vi pratade lite om Miki, om Slavonien, om livet i byn och allt var lugnt och utan något speciellt. Miki satt på sitt örngott och tittade ut genom fönstret.

1IMG_7031

I Zidane Most steg en äldre kvinna av ”jugoslavisk typ” (nej, jag tänker inte förklara vad jag menar) och Mikis och mina två medresenärer började tala om hur det var förr. Det mesta var bättre. Vi kom förbi Litija och närmade oss så småningom Ljubljana. Kanske tvåhundra meter innan vi nådde stationen stannade tåget. Först hände ingenting, sedan kom någon av konduktörerna och talade om en olycka och att det här kommer att ta tid. Folk blev oroliga och började gå hit och dit i korridoren och fråga varandra vad som hänt. Miki blev nervös och kissade i korridoren. Kvinnan från vår kupé tog hand om honom medan jag sprang efter papper. När jag kom tillbaka hade han bajsat inne i kupén. Jag torkade snabbt upp kisset, sprang efter mer papper för bajset och sedan rörde jag mig envist fram och tillbaka mellan toaletten och kupén, torkade, tvättade, slängde papper ända tills det golvet var rent. Kvinnan höll Miki. Så fick vi reda på att någon begått självmord genom att kasta sig framför tåget som gick i motsatt riktning. Ingen förstod varför vi måste stå kvar, men kvar stod vi och det sås att vi väntade på polisen. Några av oss klättrade ner från tåget och ut på gruset och gräset i kanten av gruset. Vi fick höra att tåget skulle stå där i en timme. Tio minuter senare blev det bråttom in. Vi klättrade och hjälpte varandra att klättra. Sedan hände ingenting på en lång stund. Miki och jag hade nu kupén för oss själva för de andra litade visst inte på min rengöring. Tröttheten föll över mig och jag försjönk i ett slags halvdvala men så med ens var det dags för avfärd. Tåget ryckte igång och körde uppseendeväckande snabbt in på bangården. Folk steg av och på och Miki och jag fick sällskap av en dam från Hannover, som också hade ett äventyr bakom sig, och vi berättade lite för varandra. Så passerade vi Škofja Loka och vi pratade på. Någonstans i bakhuvudet började jag fundera över hur långt det kunde vara till Kranj. Jag sa något vagt till min medresenär om att det nog inte kunde vara så långt kvar dit. Så tittade jag ut genom fönstret och där dök skylten med ”Kranj” upp alldeles bredvid mig. Jag slet ihop bagage, tog Mikis koppel och stormade mot dörren. Ja, vi hann, men lite väl knappt var det allt. På stationen var det öde så när som på två albanskor (ja, de sa att de var det), som inte hade några svar på mina frågor. Vi gick över bron över Sava, för det kom jag ihåg att vi skulle.

2IMG_7055

Sedan frågade jag ett dövstumt och det gick inte heller så bra, fast de pekade in och uppåt mot stan och det var ju en bra idé.

3IMG_7050

Just när vi svängde runt hörnet för att börja gå uppåt mötte vi en äldre dam som såg både pigg och vänlig ut och hon visste allt direkt. Hon hade varit guide i Dubrovnik under jugoslavisk tid. Kanske talade hon andra språk också, men det blev så att hon guidade mig på slovenska med instuckna setbo-kroatiska ord och fraser. Jag förstod ganska mycket för hon var så trevlig och till slut blev det så att hon följde oss ända fram till vårt pensionat på andra sidan bron över Kokra. Ljuset hade fallit på vår väg och allt kändes lätt. Rummet vi fick är vackert och utsikten genom fönstret förtrollande. Det finns mycket högre berg åt andra håll, men den här utsikten vill jag inte byta bort.

4IMG_7036

Efter lite plockande med packningen och efter att Miki fått sin mat och jag ätit upp det jag hittat i kylskåpet på förmiddagen, gav vi oss ut på stan. Vi gick över Kokra igen och tittade ner i djupet från bron och sedan följde vi en stillsam förstadsgata tills vi nådde det långa torget i stadens mitt. På måfå eller på känsla valde jag efter en stund ut en bar där jag beställde mig en gemišt, som inte heter så på slovenska, och satt vi och tittade på dem som satt i närheten eller dem som gick förbi.

5IMG_7058

En kommentar till “Resans första etapp”

Kommentera