Dumdristigt tog jag mig till Bundek igår för ett bad eller två eller tre eller vad det blev. Eftersom kvällen innan hade varit mycket sen kom jag dit för sent, hettan hade redan ätit sig in och hemvägen längs nasip blev lång och flimrig. Denna vita väg längs evighetens kant!
Jag tänkte något suddigt om att jag måste nå hållplatsen vid Most mladosti innan det blev mer än 35 grader i skuggan. Men var är skuggan? Någon annanstans…
Men visst, allt gick fint och jag kom hem till Miki som vilade i luftkonditioneringen. Ja, jag har givit upp och använder den nästan varje dag nu, hur illa jag än tycker om den lömska vinden, men jag har den på tjugosju grader nu och då är det drägligt. Blabla. Jag damp ner på soffan i dunklet i tomrummet och föll huvudstupa ner i sömnen, i de vågiga drömmarna. Nej, jag minns inget.
Det blev kväll och på ett mycket vagt sätt svalare. Miki och jag tog spårvagnen in till stan för att träffa Christine för att sitta omkring på de små "obskyra" barerna jag nu har som favoriter. Vi steg oplanerat av vid Zrinjevac. Det var nog anblicken av de vita molnparasollerna som lockande tvingade mig och därmed oss.
