Dagen föll visst isär i värmen. Miki ville inte gå mer än en liten sväng på morgonen, sedan låg han på golvkaklet i badrummet. Jag ägnade en del av förmiddagen åt vädringsmetoder och någon enda gång fick jag ett vinddrag att för ett kort fladdrande ögonblick fara genom rummen. Jag har rättat tentor i långa rader och då och då känt en fadd smak i munnen, den där smaken som kommer när betygen gång på gång förskjuts och allt verkar fel och orättvist. Ja, och svettigt. Men nu är natten här och vi har varit ute och försökt återställa den inre balansen. Det fläktar lite i de höga träden här utanför. Vi gick långsamt det lilla varvet Rapska-Murterska-Brijunska-Kornatska, dessa gator med namn från den kroatiska övärlden. Men här finns inget hav. På den första bilden ser ni Miki gå längs Brijunska. Han undrar eller låter bli att undra vad jag håller på med.
Månen tittar in mellan träden i den stora tysta trädgården mellan huslängorna där jag ibland fantiserar om att bosätta mig. Fast det händer att jag undrar om det inte i stället är en grav jag letar efter. Det är svårt att veta och nog ingenting att sörja över. Varje människosjäl är ett mysterium som blir mer labyrintiskt ju längre in man letar sig i det. Men månen glider förbi högt ovanför och vill ingenting veta.
Från hörnträdgården andades rosorna ut sin berusande rikedom och vi ställde oss en stund vid stängslet och jag drog in de myllrande dofterna i mig. Miki luktade nog på annat och visste säkert mer.
En av dina finare betraktelser.
PS. Har börjat prenumerera på dina poster till min mejl.
För mig mycket ”enklare” än att följa på FB.
Därför kommenterar/pratar jag här ibland.
Hej Cecilia, tack – ja, här i det här urtidsmediet är det lite stillsammare.
Jepp. Ro är livet…