L’orecchio assoluto – ur Salongens förråd

Sedan en liten tid dyker jag då och då ner bland texterna jag skrev för Salongen en gång. Nu finns inte Salongen längre och en del av texterna i min arsenal håller på att vittra bort, men en del är kvar och nu har jag fiskat upp en igen, en text som oroar mig och jag undrar mycket över författaren. Tråkigt nog har jag ingen bok av honom här.

delgiudice

I det läsande skiktet i Italien är Daniele Del Giudice en åtminstone relativt känd författare. En enda av hans böcker, ”Atlante occidentale” (1985) finns i svensk översättning ”Västerländsk atlas” (1990) och den är utgiven i Panacheserien. Del Giudice beskrivs av italienska kritiker som en språkkonstnär som arbetar extremt noga med orden och språkets detaljer, men samtidigt säger man om honom att han söker vägar bortom vedertagna former. I en intervju som Grazia Casagrande gjort med honom för ”Café Letterario”, yttrar han sig bland annat så här om sitt förhållande till skrivandet och böckerna: ”Jag är naturligtvis i mycket högre grad en läsare än en författare.” Och om det experimentella draget i hans skrivande säger han: ”Det är en nödvändighet för att nå fram till läsaren. Experimenterande för dess egen skull intresserar mig inte.”

Den bok av Del Giudice jag närläst under sommaren heter ”Mania” och den hör till hans senare. ”Mania” består av sex kortare berättelser med ett gemensamt grundtema – manin eller en förvildad fantasi stegrad till extrema fixeringar eller tvångsföreställningar. I alla berättelserna finns det ett mäktigt stråk av galenskap och förvriden verklighetsuppfattning och det otäcka eller förvirrande är att man som läsare dras in i det med så små steg att det är svårt att se var någonstans gränsen till den förvrängda världen passeras.

I den första berättelsen, ”L’orecchio assoluto” (Absolut gehör), möter vi i inledningsmeningarna de två huvudpersonerna, där de sitter i ett tåg som rusar fram över den skotska landsbygden. Ensamma i en tågkupé samtalar de med varandra för att fördriva tiden. Utan att vi egentligen kan värja oss emot det blir berättarpersonens perspektiv vårt. Den andre verkar ju dessutom vara så underlig. Han presenterar sig först som expert på ”polvere” (stoft eller damm) och håller sedan ett långt anförande om stoftets fantastiska och mångsidiga värld. Det ädlaste stoftet är det som kommer från meteoriter och kometer, medan dammet som finns i våra hem knappast lockar amatören eller nybörjaren och dessutom är det svårtytt, men rätt avläst kan det vara lika upplysande som ett fingeravtryck. Målet för stoftexpertens resa är en kongress om stoft i Edinburgh.

Det är stoftexperten som pratar mest, ja, egentligen är det nästan bara han som pratar. Här följer ur berättarflödet en liten utläggning om kvalser:

”I din säng precis som i min finns det i alla fall några miljoner kvalster, du ser dem inte och de gör dig ingenting, de äter de fjäll av död hud som du släpper ifrån dig varje natt, tusentals små fjäll lossnar ifrån dig och hamnar i kvalstrens magar och sedan kommer de ut – du kan se dem på bio, det är de där små lysande kornen som skimrar i ljusknippet från projektorn eller så kan du se dem i en tunn solstråle som glider in genom persiennerna i ditt sovrum, de där små partiklarna i luften är inte stoft, det är avföring, din hud som har smälts ner och befriats av de här små djuren.”

Berättaren lyssnar och balanserar mellan obehag och intresse. För läsaren är det till en början inte svårt att följa hans reaktioner, men så kommer den första lilla avvikelsen från hans betryggande normalitet. Berättaren funderar över stoftexpertens ansikte och sitt eget och så tänker han – och den tanken gör honom mycket illa till mods – att det vore bäst om den andre inte skulle kunna minnas hans ansikte.

Men den här funderingen äger rum inom några få lässekunder och är man som läsare inte fullt uppmärksam här, så är det lätt att glida förbi den här lilla första orossignalen utan att alls märka något. I fokus står under hela det inledande avsnittet expertens excentriciteter. Och det dröjer en bra bit in i handlingen innan vi kommer till ett första närmande till rubrikens absoluta gehör. Vi får, när vi efter tågresan blivit ensamma med berättaren, veta att hans liv styrs av musik. Inte så att han är någon musikälskare i vanlig mening, utan i den betydelsen att en viss bestämd melodislinga kan styra honom till konkret handling. Han gifte sig, han skilde sig, han valde studieinriktning och arbete utifrån sådana här musikaliska direktimpulser.

Under nattliga timmar i ett hotellrum får läsaren möjlighet att ytterligare närma sig berättaren. Han sitter där nära fönstret ut mot gatan och plockar med sin kassettbandspelare. Han letar efter en musikstump han spelat in några dagar tidigare – som han själv för övrigt betecknar som intetsägande, ”una musichetta da niente" – för att han känner att han absolut måste lyssna på den igen och det genast. Han måste lyssna på den för att försäkra sig om att han verkligen förstått dess budskap. För att kunna höra bättre släcker han ljuset i taket, eftersom också ljuset är ett ljud eller oljud. Så finner han musiksnutten och plötsligt är han säker på att han inte missuppfattat vad den kräver av honom. Musiken uppmanar honom att döda en människa och han ser att han inte har något annat val. Berättarrösten säger sedan:

För att döda krävs ett offer och ett vapen och jag hade varken det ena eller det andra.

Och läsaren sugs in i berättarens sargade sjuka själ och blir delaktig i det febrila sökandet efter offret och mordvapnet, men mest efter mordoffret. VAR ÄR OFFRET FÖR MITT KOMMANDE MORD? bultar det i läsaren. Efter ett hektiskt irrande genom staden får vi plötsligt syn på offret, på långt avstånd ser vi pojken – ja, berättaren hajar förskräckt till inför hans ungdom – och den desperata jakten kan börja. Snart är berättaren hack i häl på honom, men så försvinner pojken in genom en port till ett bostadshus. Tankarna far genom berättarens huvud:

”Det är inte lätt att döda någon, inte ens om du har ett tvingande motiv, och även om offret är där redo och det verkligen är ditt offer, det som du önskat dig och som ödet har sänt dig, och det finns där inne i sitt hem vid en lugn gata, där tiden inte spelar någon roll och där ett bra bakgrundsljud, ett ljud och en lukt av vind som kommer från havet, omger alltsammans.”

Snart får vi veta att den unge pojken också är offer för ett slags besatthet. Hans lägenhet är ett kaos av akvarier och högar av skräp och hans liv är fiskar och fiskmusik. När berättaren kommit in genom dörren – han ringer på och blir insläppt som om han vore väntad – håller pojken långa monologer om sina fiskrutiner, om sanden på akvariernas bottnar, om vad den ena eller andra fisken helst äter, om hur fiskarna lever och dör. På dagarna är pojken upptagen med sin akvarievärld och på nätterna sätter han ihop musik för fiskar som han ibland skickar in till radioprogrammet ”Blind transmission”, ett program där ensamma människor talar om sina drömmer eller spelar sin musik natten igenom. Plötsligt hör berättaren melodislingan som fört honom dit. ”Det där är ju min musik”, ropar han till. ”Min menar du”, svarar pojken:

”Jag gör den för fiskarna. Jag är ingen musiker. Jag skulle inte kunna läsa en enda not, jag tar fragment av musik som redan finns, lite här och lite där, bitar av alla sorter; sedan klipper jag isär dem och ympar fast dem vid andra stumpar, så som man gör med träd, jag korsar dem som man gör med hundar, jag blandar dem, filar på dem och häller upp dem på nytt och när de kommer ut härifrån har de inget av originalet kvar i sig, de är en annan musik, min musik.”

För ett ögonblick glider berättarens mekaniska liksom fjärrstyrda beslutsamhet över i tvekan, men snart kommer han upp på sitt förutbestämda spår igen. Han kastar sig över pojken och tar struptag på honom. Han måste döda honom, det finns ingen annan väg. En stund pågår en hård och tyst tvekamp mellan dem. Ibland är den enes ansikte klämt mot ett akvariums ena glassida ibland den andres. En gång när berättarens ansikte glider längs en akvarievägg får vi veta vad som pågår innanför detta tilltryckta ansikte:

”Jag hade all tid i världen för att läsa de handskrivna texterna på de små skyltarna, vad annars kunde jag sysselsätta min hjärna med i den stunden? Jag läste och stavade mig igenom namn som Gambusia affinis, Carassius auratus, Betta splendens, Astronotus ocellatus, Scatophagus Argus, Teatrodon fluviatilis – den här inre läsningen fyllde tystnaden;”

Så går kampen över i ett nytt skede och berättaren får övertaget och pojken försvinner in genom en akvarievägg och vatten och sand och glassplitter far ut över rummet och det blir mörkt.

Berättaren förlorar medvetandet för ett tag och när han vaknar igen vill han försäkra sig om att pojken verkligen är död:

”Jag närmade mig på armbågarna för att verkligen bli helt säker på det: hans mun var vidöppen liksom snappande efter luft, som de döda fiskarna runt omkring honom och ansiktet var svullet. Hade jag strypt honom ett ögonblick innan akvarierna krossades mot varandra? Så måste det vara, ja, det var säkert så, till sist hade jag strypt honom.”

Spänningen släpper – väl också hos läsaren – och berättaren lämnar platsen för brottet. Han äter en bastant frukost och återvänder till hotellet. Det är gryning och han kryper ner i sin säng och somnar och sover för första gången på länge en ostörd och fridfull sömn.

Så kommer epilogen och berättelsen formas till en cirkel. Vi är tillbaka på tåget och berättaren är på hemväg – uppdraget är utfört. Och för att göra cirkeln fullständig dyker också stoftexperten upp. De sitter i samma kupé igen, visserligen inte ensamma nu, men ändå. Stoftexperten läser tidningen och låter de andra veta vad som står i den. Plötsligt stöter han på nyheten om pojken med akvarierna som hittats död. Han läser högt och berättaren blir nervös och tappar pengarna han håller handen. Pennyslantarna rullar och en hamnar i slaget på hans ena byxben. Stoftexperten fiskar upp den och tittar sedan på stoftkornen som blir kvar på fingertopparna. ”Havssand ser det ut som, så du har varit vid havet?” Sedan läser han vidare i artikeln och så vänder han sig till de andra i kupén och frågar: ”Vet ni vem som dödade honom?” Berättaren sitter vanmäktig av skräck och är nära att erkänna. ”Det var en liten giftig fisk som dödade honom. Tänk, en av hans egna fiskar”, besvarar stoftexperten sin egen fråga. Sedan säger han: ”Den här pojken hade absolut gehör.” Och till sist tillägger han:

Om det hade varit fråga om ett brott, vem skulle ha dödat en pojke med absolut gehör om inte någon med, ska vi säga, relativt gehör?

Berättaren tänker att han hade velat döda någon utan att begå ett brott och att han – oförtjänt – faktiskt lyckats med det. Och så halkar hela hans oro över till läsaren.

Kommentera