I förrgår dök min text om Birgitta Bouchts bok ”Nedräkning” upp i Hufvudstadsbladet, så nu bestämmer jag enligt min nya ”princip” att jag kan visa den hos mig.
Jag stjälps in i boken med en duns och jag märker att min panna skrapas mot trottoarkanten på en stadsgata vid rusningstid. Boken är ”Nedräkning” av Birgitta Boucht och den innehåller en rad minnen, iakttagelser, tankar och begrundanden som sträcker sig genom människolivet och ett stycke utanför dess gräns. I inledningstexten ställs frågan vad det är som händer när kroppen och med den tillvaron plötsligt roterar ett hisnande varv strax intill avgrunden och sedan ändå blir kvar i den föreställda trygghetens land. Vad händer med själen när dramat blåst förbi? Kan den låtsas som inget och viska till sig själv ”det var nära ögat, men…”? Birgitta Boucht tror inte det eller snarare: hon vet att det inte var så för henne den där gången, minnesbilden håller traumat kvar: ”det outplånliga minnet av ett hjul som inte har bestämt sig om det skall stå stilla eller krossa det där huvudet som plötsligt ligger i vägen.”
Sedan följer på bokens sidor en kavalkad av korta eller mycket korta texter som undersöker tillvarons gåtor och besynnerliga vanligheter. Och: ”Månen strör silver, socker, sackarin över onda och goda.” Boken avslutas med en stadig kant, en ledstång bestående av de mänskliga rättigheternas 38 artiklar. I tanken löper nog denna kant runt hela texten.
Under läsandets gång lär jag känna berättaren som en vänligt sinnad varelse som strör sina minnen och frågor lite på måfå från sin utsiktsplats och modigt-ängsligt går vilse då och då bland det förflutnas och nuets skuggor och dagrar. Och jag går vid hennes hand nyfiken på vad som ska komma härnäst. En del historier berör mig mer andra mindre och jag tänker att de som berör mig mindre är där för andra än mig, för berättaren verkar generös och glad, glad över att dela sin glädje och liksom i förbifarten rullar hon också ut åldrandets mysterier som en brokig matta med intrikata mönster. Hon är lite darrhänt ibland och lite glömsk på ett sätt som försonar oss med våra svagheter. Och hon har den starkaste framåtanda. Den smittar av sig på den som följer hennes tankar.
Kanske är det en kontemplativ bok. Texterna är ganska glest flätade i den bemärkelsen att det hela tiden finns utrymme för egna tankar mellan raderna man läser. Det är en mycket tillåtande text. Balsam i orden eller kanske mellan dem, för orden kan vara nog så skarpa.
Några höjdpunkter i läsningen vill jag plocka fram. En av texterna handlar om berättandet och dess läkande kraft. Och om sanning och lögn i berättelser:
”Hur mycket vi än vill säga sanningen om oss själva så ljuger vi. Och hur mycket vi än ljuger så berättar vi sanningen om oss själva. Det vet varenda terapeut. Det vet vi faktiskt också själva.”
Och: ”När man berättar eller minns en historia är man aldrig ensam. Man är omgiven av röster, ansikten, händelser, man blandar sig i händelsernas gång, man lånar och ger vidare.”
Långt inne i boken finns en vacker och sorglig liten historia om en man som berättaren träffade på spårvagnen vid två tillfällen med många år emellan. Han luktade illa båda gångerna men första gången var han full av liv och talade högt och frimodigt om att man borde säga Gud Moder i stället för Gud Fader. Och när berättaren skulle stiga av tog han hennes hand och sa. ”Skäms inte. En människa skall inte skämmas. En människa skall vara stolt.” Den andra gången hon såg honom var han bara som ett tomt skal av sig själv. Och han var helt tyst. ”En ensam åldring som en gång citerade Tomas Tranströmer.”
Underbar är berättelsen ”Så länge vi minns”. Den börjar med elände som spräckta revben och cancer, men snabbt kommer vi inte på det härliga med reskamrater, goda reskamrater i vilken nöd som helst. Först bär det av till Zakopane i stället för till Nepal och sedan ser vi samma damtrio i Bulgarien, dit alla avrått dem från att resa. Men de visste vad de ville.
”Resebyrån hade aldrig tidigare haft ett liknande uppdrag. En billig resa för tre damer som vill övernatta i samma rum, vandra i berg och däremellan ta del av kultur och dricka vin. Vi fick bli deras pilotprojekt.”
De vandrar, liftar, låter sig bjudas in av liftgivaren eftersom de tycker att det är ”artigast att inte säga nej.” Sedan dricker de vodka och äter hembakt jordgubbstårta på terrassen till det förfallna hotell som deras värd är husvakt på. Och några dagar senare åker de linbana till en plats inte långt från Balkans högsta berg. Denna färd för dem till en annan dimension och de tycker sig gunga fram i en livmoder ovanför skogarna och i detta gungande tillstånd fördjupas vänskapen mellan de tre resenärerna.
”Under gondolfärderna accentuerades det som var resans bultande hjärta: det goda samtalet, frågorna om livets mening, om åldrande och död. Vad har vi gjort av våra liv? Vad ångrar vi, vad är vi stolta över, vad återstår? Vi vet mycket om livet, ändå är vår gemensamma känsla förundran över hur det gestaltar sig.”
°°
Birgitta Boucht
Nedräkning, 2019
Förlag: Schildts & Söderströms