Bakar betyder koppar, men staden Bakars namn har nog inget med koppar att göra. Bakar är en stad vid Adriatiska havet som är nästan helt utan turism. Oljeraffinaderierna i viken talar ett annat språk än turistiskan. Och de andra industrierna och de mörka vattnet också. Bakar verkar ligga så djupt att man kan tro att staden befinner sig på botten av en krater eller på ett annat och mörkare klot än Jorden.
Första gången jag var här var en dag i februari för sju och ett halvt år sedan. Minnet från den gången präglas av den inre bilden av det stora palatset som flyter och guppar på havsytan. Ofta har jag tänkt på den bilden och jag ville alltid se detta igen och för inte så länge sedan fick jag möjligheten, fast denna gång verkade palatset ha fått fäste vid strandkanten.
Men vattnen var lika mörka som och avståndet över viken lika brett, fast skulpturen med de muskulösa männen i arbete var ny för mig eller jag kände i alla fall inte igen den.
Högt ovanför palatset, som visst heter Hotel Jadran och är stängt, löper landsvägen eller motorvägen och bron kröker sig farligt över djupen. Bakar är så långt ifrån alla vägar. Så långt under.
Den äldsta delen av staden klättrar ett stycke upp på berget och gränderna är trånga och ruvar på sitt inre liv och sitt förgångna som kanske ibland går att pressa in i nutidens sprickor. Här uppifrån ser man hela viken, men jag valde att rikta blicken mot den ena sidan.
Och medan vi gick och jag tog mina bilder föll mörkret och Hotel Jadran tog en ny gestalt.
Människorna i barerna längs vattnet verkade leva ett liv nedsänkt i en annan dimension än de leende omkringliggande städerna som ju alla har stränder och parasoller och turister. I Bakar är man från Bakar och livet här talar om tider före massturismen. Och det verkar levas väl. Jag såg så många ansikten med kraftfulla och egensinniga uttryck.