Från Freising reste vi till Ljubljana. Den färden hade bara en kritisk punkt och den var vid München Ostbahnhof. S-Bahn från Freising var försenad och jag tänkte att nu kommer vi inte att få ihop det, min plan har varit för sorglös. Men så visade det sig att tåget mot Zagreb också var försenat, så ordningen och balansen återställdes milt och liksom motståndslöst inne i något mjukt. Tiden ställde om sig till oss och världen låg vänligt stilla i väntan på våra steg och önskningar. Tåget kom in och vi klättrade upp och steg in i en kupé med en man och en kvinna. Kvinnan kom sedan att stiga av i Salzburg, men mannen blev vår reskamrat ända fram till Ljubljana, där vi enligt planen kom att stiga av. Under den gemensamma resan fick vi veta ett och annat om varandra. Mannen berättade att han var född i Slavonien – att han var slavonac precis som Miki – men att han sedan länge bodde i Heilbronn. Han talade en för mig rolig schwabiskklingade dialekt som han då och då med en blinkning stoppade in ett kroatiskt ord i. I Ljubljana tog vi ett hjärtligt avsked och efter lite krångel hittade jag Igor på den vanliga platsen bakom stationen. Och så nådde vi huset vid Tivoli och kvällen rullades upp och vi satt vid bordet bland alla ostar, korvar, frukter och brödstycken med höjda vinglas och gick igenom våra senaste böcker och färder och funderingar. Någonstans dök Harry Schein upp i samtalen och jag vet inte hur men där lyckades vi bli lite arga på varandra, så Harry Schein förföljde mig sedan in i drömmen. Och någonstans under denna kväll klev min svartkrullige lille slavonac utanför takterrassens räcke och kikade ner i trädgården från kanske trettio meters höjd. Stel av skräck slet jag in honom till rätt sida och efter det stängdes dörren till terrassen.
Morgonen därpå gick Miki och jag en runda i Tivoliparken. Vi gick bort mot fältmarskalk Radetzkys alltid lika sommarlätta ljushyllta slott och bland träden anade vi det nyrenoverade Schweizerhuset. I mitt huvud studsade ”Radetzkymarsch” hit och dit enligt en egen hemkokt melodi, som jag inte kan återge.
Och vi gick bland krukorna med de exotiska plantorna i parken. Lite senare på dagen kom vi att gå samma väg med Igor och då fick jag höra lite om växternas historia och Igors förhållande till dem. Men i morgonljuset var plantorna bara gröna och utan någon särskild historia. Miki luktade på det han ville.
Några steg utmed näckrosdammen tog vi också och jag undrade om Miki kanske ändå skulle tycka att det var värt att hoppa i, men nej. Den drömska bilden här är från eftermiddagen och den efterföljande rundan med Igor. De två promenaderna sjunker i minnet in i varandra och blir till en och förenar sig sedan med alla de föregående. Kanske går jag i tanken alltid runt i Tivoliparken. Det finns sämre vägar att gå, det lovar jag.
