Lindarnas överdåd, har det någonsin varit som detta år? I middagssolen exploderar lindknopparna flockvis, i trädkronorna försvinner bladen under och bakom blommorna. Ingen kan vara lika stark som en briserande lindknopp. Allt är ljusgrönt och luften dallrar av ljusgrönhet och himlens blåa får svårt att värja sig. Är inte den sanna himlen lindblomsgrön?
Men det är kvällarna och nätterna som är lindens sanna tider. Det är då när solhettan krupit undan som dofterna vecklar upp sina svindlande höga tält, lindrusets boningar. Sådana här kvällar behövs inga andra droger än lindblommans tunga sötma. Miki och jag går under träden och träden är lindar och vi är inne i doftmolnet och om och om tänker jag: imorgon ska jag sova bort en timme eller två av eftermiddagen för att ha mer kraft för natten och den tidiga morgonen, men varje gång luras jag av sysslorna och arbetet. Men imorgon…
Och in genom fönstret rullar nu dofterna ur mörkret och balkongrummet är till bredden fyllt med sötma och sötman lockar oss ut i parken in under träden. Denna berusning! Denna förvillelse! Detta heliga liv!
Här råder nu månaden lipanj.