Kvällen är mjuk och nyss gick Miki och jag förbi ”Patriotens hus”, där rosorna doftade inifrån det gröna virrvarret.
Jag tänkte på ett lustigt möte på Britanski Trg förra söndagen, ja, det är marknad där på söndagar, antikmarknad, sägs det, fast jag vet inte hur antika sakerna egentligen är, men de är fantasifulla och ovanliga och försäljarna ännu mer. Jag var där med Rudolf och Miki, men Rudolf gick sina egna vägar. Det var varmt och Miki slank in i skuggan under ett bord och jag pratade lite med ägaren till bordet och sakerna på det – smycken gjorda av silverskedar och färggranna skinnarmband och annat jag inte minns. Vi talade om Miki och hans speciella päls som gör att han känns igen som ”hrvatski ovčar” av nästan alla, fastän han också är annat bland kruslockarna. Mannen visade sina armar och sa att han lever med en katt som gillar att rivas. Ja, det syntes. Vi skrattade lite och svettades och nuet fastnade i värmen. Plötsligt visste vi allt möjligt om varandra, även om vi nog lyssnade ganska förstrött, allt kunde ju ändå sägas någon annan gång – kändes det som. Han pekade upp mot takvåningarna på ena sidan av torget och sa att ”där har jag min ateljé”. Jag kastade en blick snett uppåt men utan att söka efter något exakt och jag tänkte ”ja, där” och torkade svetten ur pannan. Så blev det dags att gå och han frågade vad jag hette, för under vårt pratande ”om allt” hade vi ändå inte kommit till våra namn. Jag låtsasritade bokstäverna på en ledig planka i bordet samtidigt som jag uttalade dem. Jag vet ju att jag har ett svårt namn: B-O-D-I-L. Han fyllde sedan i de två första bokstäverna och fortsatte sedan med R-I-S. Det var hans namn och han skrattade lite och sa att ”ris” ju är en stor katt eller snarare ett lodjur. Vi tog varandra i hand under solen och allt var mycket lätt och flyktigt på ett djupt sätt.