Miki smiter igen

Den här kvällen när jag kom hem från arbetet trädde jag snabbt på Miki hans ”ormica” och så travade vi iväg utmed Kornatska och genom tunneln under Slavonska och vidare söderut mot Borovje och džamijan (moskén). När vi kom fram till parkeringsplatsen vid fältet utanför moskén, där det som vanligt stod några bussar från Makedonien, svängde vi lite åt höger in i snårskogen där. Miki nosade och jag spanade bortåt vägen, eftersom jag ju till skillnad från Miki visste att jag stämt möte med Draženka någonstans där i området. Strax fick jag syn på en stor ljus hund och en kvinna i mörk jacka – det var Gita och Draženka. Vi människor hälsade på varandra och mönstrade varandra lite, det var ju över ett år sedan sist, och så lät vi hundarna bekanta sig med varandra och det gjorde de ganska snabbt. Vi gick en liten sväng tillsammans och sedan satte Draženka och jag oss vid ett träbord ganska nära trappan upp till moskén och så tog hon fram två burkar cider ur väskan. Gita och Miki jagade varandra över fältet nästan ända bort till parkeringen och Draženka och jag pratade igenom lite av det senaste året.

1IMG_0845

2IMG_0849

3IMG_0851

Men så tröttnade hundarna och jag kopplade Miki, eftersom han ju kan vara lurig och smita iväg hur långt som helst. Jag hjälper dig om han sticker, sa Draženka, som tyckte att det var lite överdrivet med kopplet. ”Han har smitit fem gånger”. ”Men nu har han ju hundsällskap”. Gita skuttade utmanande runt Miki så till sist släppte jag honom fri igen och de sprang ett varv runt fältet, men så med ens ändrade Miki kurs och for iväg som en svart boll uppför moskétrapporna och jag efter. Jag såg fontänen vid ingången och tänkte att han kanske försökte dricka där, men ett ungt par pekade mot ingången och sa i korus: Han är där inne. Jag stelnade till lite och såg olika förfärliga scenarier framför mig, men så dök Miki upp i dörröppningen och strax efter var han framme hos mig. Jag tog ett stadigt grepp i selen och ledde ner honom för trapporna. Efteråt sa Draženka med ett litet skratt att han säkert passat på att kissa därinne. Ja, det trodde jag också. Och det var utan tvekan dags att gå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *