Hur går det till när man fattar ett beslut? I teorin eller rent abstrakt kan det verka nog så klart, ja, till och med självklart, men i det enskilda fallet kan ett mysterium lätt dukas upp. Vad händer där inne i hjärnans dunkel? Jag tänker nu på mitt beslut att adoptera Miki. Hur gick det egentligen till? Och visst fortsätter jag att känna förvåning över att det alls hände. Hur såg steget från ingenting till allt detta som nu förändrat mitt liv i själva verket ut? Vilket var det avgörande och oändligt korta ögonblicket där inget blev något? Jag minns lite vagt att något hände i mitt huvud kort efter att jag kom tillbaka från Sydafrika; kanske kan man beskriva det som en liten förskjutning i lasten på ett stort fartyg. Jag tittade lite på sidor från hundhem på nätet, den första sidan kom kanske upp av en slump. Skumt det där med ”av en slump”, kanske var det där i det obevakade ögonblicket som rörelsen hade sin början. Nå, jag tittade på bilder, läste texter. Så gick det någon dag och min dator eller facebook eller vad ni vill försåg mig nu med fler sådana här sidor och bilder. Och så kom den dagen när jag fick syn på Miki på hundhemmet Farmicas sida. Han tittade kraftfullt ut ur sin lilla krulliga gestalt och jag tänkte något uppskattande, något om hur roligt stöddig han såg ut. Så gick ytterligare någon dag eller flera och jag fann honom igen. Säkert lurade tekniken i bakgrunden, men det var jag som såg Miki. Och så kom dagen då jag plötsligt kände att det kanske var bråttom, att någon annan kunde komma före mig. Jag vägde snabbt för och emot, kanske var det där punkten för beslutet fanns eller så var den redan bakom mig utan att jag visste det. Vägen ledde plötsligt bara åt ett håll, fastän jag låtsades inför mig själv att jag ännu funderade. Jag prövade med att berätta om min plan för några av mina närmaste. Några varnade mig för det stora ansvaret, andra var entusiastiska, ja, de var som mina egna två röster, fast i mig hade den entusiastiska redan företräde. Jag skrev till Farmica och frågade om Miki var kvar och ännu otagen och det var han. Ja, och resten vet ni. Han bor här nu sedan snart sex veckor och jag vet fortfarande inte hur det hela gick till. Men bra är det.
