Nyss gick Miki och jag kvällens första runda här i kvarteren. Ute luktar det vår, buskar och träd blommar och fåglarnas röster talar om våren. Vi går längre och längre och dörrarna till mitt förflutna står vidöppna, men bara till det förflutna här, inte till det i Onsjöskogarna bland älgar och rävar. De dörrarna stängdes för mig när Londi lämnade jordelivet. Det livet delar jag inte längre med någon och Miki kommer aldrig att gå där och inte jag heller, det hör till ”passato remoto”. Den världen är bortom. Och Miki, vad minns han av vägarna i Slavonien, av byarna och fälten? Jag kommer inte åt hans förflutna mer än genom fantasin för han kan inte berätta, inte så att jag förstår i alla fall.
Påsken står bak kröken och jag minns inte den förra. Jag vet bara att jag var i djupaste sorg efter Londi då. Men till Miki vill jag nu säga ”glad påsk” – utan att lägga till något ”om du firar”, för det uttrycket fyller mig med en sådan olust. Jag tror nämligen att man kan önska någon något gott utan att denne andre behöver just fira. ”Om du firar” är ett steg in på en mycket enslig väg.
