Jag vet inte hur det är med er, alltså om ni har den här upplevelsen när ni skriver en recension (eller något liknande). Att skriva om en bok – en roman eller en diktsamling – är bland det svåraste och mest intensiva jag vet. Du har hela boken framför dig, du har läst den och du har fört dina spridda mer eller mindre systematiska anteckningar. Allt detta är så oändligt lätt och du gör bara det ena efter det andra längs en enkel linje. Men så kommer plötsligt det förfärliga ögonblicket när du måste göra en boll av det hela, nej du kan inte helt enkelt knöla ihop boken och anteckningarna och säga att där, där är det. Nej, du måste försöka mjölka ut essensen ur bokens sidor och av det forma en text som går att läsa. Varje gång jag går igenom den här proceduren känner jag mig som om jag brann upp eller kastade mig ut från ett stup. Efteråt är allt lugn och jag känner mig stillsamt dum i huvudet och lite trött och jag tänker något om ”aldrig mer”.
Så nu har jag alltså recenserat (haha, det jag gör heter nog inte ”recensera”) Andrzej Stasiuks roman ”Östern” och jag är så matt att jag nästan glömt bort gårkvällens drama på Simpa. Men jag ska göra en liten ansträngning och helt kort berätta vad som hände. Vesna och jag kom dit vid niotiden för att ta en öl och Miki var också med. Vi satte oss i det enda lite avskilda hörnet och började prata om jag minns inte vad. Plötsligt höjde någon bland männen rösten, det bullrade till lite av stolar som föll i golvet. Vi tystnade och tittade mot bardisken. En man hade tagit tag i nacken på en annan man och så smällde det och vi såg ett ansikte översköljt av blod. Ett par av de andra männen försökte skilja slagskämparna åt, men då dängdes någons huvud i väggen. Vi rådslog kort och bestämde oss för att smita ut när vägen var fri. En man höll upp två blodiga händer åt vårt håll men inte mot oss. Jag drog Miki närmare mig. Gabriel, Ivans unge brorson, som stod i baren den här kvällen, hämtade en trasa och började torka golvet. Männen rörde sig ryckvis i rummet och så uppstod en kort fredsfrist. Den ene blodige kallade den andre blodige ”brate” (bror – i vokativ) och vi passade snabbt på att glida ut, Vesna, Miki och jag. Ja, så var det med det.
Och nu idag har Miki och jag knatat genom hela stan bort till Živi Atelje för att ta farväl av Felix som åker hem till Kina imorgon. Tegänget satt i ateljén och förpackade te till försäljning och Felix gjorde något slags bokföring, fast det märktes inte, mest såg det ut som om hon genomförde sin vanliga vänliga kinesiska teceremoni och en stund gled samtalet in på något mer japanskt som aikido och origami och konsten att vika tranor. Miki höll sig ganska stillsam och lät sig klappas. Och bilderna blev som de blev.
