Nyss kom jag hem från en kväll Mađarski Institut. Det var för övrigt den ungerska kulturens dag och den firades med ett besök av den vojvodinaungerske författaren Lászlo Végel och en presentation av två av hans romaner i kroatisk översättning. Som ”medgäst” fanns den bosnienkroatiske författaren Miljenko Jergović. Seid Serdarević från förlaget Fraktura – som ger ut båda författarna – ställde frågor.
Efter en inledning på ungerska kom samtalet igång – på kroatiska och för Lászlo Végels del serbiska. Den första frågan gällde städerna som står i centrum för de två författarnas böcker, Novi Sad för Lászlo Végel och Sarajevo för Miljenko Jergović. Och nu kommer jag att vara helt orättvis. Även om Sarajevo står mig mycket närmare än Novi Sad och även om jag har Jergovićs Sarajevski Marlboro liggande på pallen vid soffan, så kommer jag bara att tala om det som Végel sa om Novi Sad. Végel har ett särskilt sätt att berätta, jag vet inte hur han gör, men det han talar om träder in i rummet och ”blir kött”. Först pratade han lite om namnet, om att staden länge inte hade något fast namn, tills en dag Maria Teresia frågade om det och hon då fick till svar att hon var välkommen att namnge den. Neoplanta, sa hon då (på latin) och så blev det och namnet fick många former från ett myller av röster: Újvidék på ungerska, Novi Sad på serbiska, Nový Sad på slovakiska, Neusatz på tyska och kanske några till. Och Végel lät det brokiga mångsjälade Novi Sad från förr stiga upp ur minnet och kasta av sig dagens uniformitet och påtvingade enformighet. Vi såg för några ögonblick staden leva upp i sitt nyansrika färgglada liv av olika språk, religioner och traditioner, men sedan föll den ner i något ensidigt platt som är nuet, en stad som dessutom är utan mitt och kärna. Végel slog ut med handen och sa: Nu finns där bara ett stort serbiskt tält och ett litet ungerskt tält och några obetydliga småtält. Och jag tänker nu att jag måste finna hans bok Neoplanta – Eine Stadt am Rande Europas, ja, den tyska översättningen för jag vill verkligen förstå allt i den boken. (En extremt uppmärksam läsare vet att jag sa detta redan i september förra året, när jag just hade lyssnat till Lászlo Végel första gången.)