Nu ligger mer än ett helt år mellan mitt nu och tidpunkten för Londis död. Chocken och skräcken har så småningom fått sina skarpaste kanter nedslipade till sorg och saknad och jag kan nu minnas henne med ett slags sorgsen värme och jag vet att hon var den bästa varelsen i mitt liv och jag kan finna en sorgsen tröst i detta.
När jag tittar ut genom fönstret kan jag tänka på att hon inte ligger där i hörnet utan att gripas av förtvivlan. Eller skräck. Men jag vet att detta är en mycket långsam och lång vandring och jag vet att faror lurar. Jag måste hela tiden hålla mig beredd för saknadens hugg, även om dess tänder blivit något mindre skarpa. Och jag letar i hemlighet efter en väg tillbaka. Det kommer jag alltid att göra och det är också helt riktigt så. Också ett sökande som inte för till något finnande har ett värde.
Det värsta är att man inte har några vapen att ta till vid dessa skarpa lägen. Men du är en kämpe. Livet har inte gjort det lätt för dig.
Egentligen vet jag inte om det är så…(jag menar det där med kämpe)
Kämpe är kanske fel ord. Men du är bärare av den goda viljan, därom råder icke något tvivel. Jag ser ditt verk och skönjer dina drag och avsikter. Du lyfter på förlåten på ett lysande sätt till tidens hemlighet och dolda glädje. Tack Bodil!
Tack!