ett bagageintermezzo

Det är Simon och jag som härskar i granny house nu, åtminstone nattetid. Rudolf bor hos Suss och på så vis får jag sängen – som jag delar med Simon. Nu är det morgon och om en stund kommer Rudolf, så jag passar på att skriva en rad här igen. Jag går tillbaka till ankomsten till Kapstaden igår förmiddags. De tio nattliga timmarna från Doha hade varit ganska tröga eftersom vi satt alldeles för tätt på planet. Benen eller ryggen hade om och om stelnat i konstiga positioner och huvudet var tomt, men när planet började sänka sig inför landningen piggnade jag till och tog några bilder på de vilda bergsryggarna norr om staden.

1IMG_9196

Vädret skiftade gång på gång mellan strålande sol och gråväder och jag fick veta att det skulle vara 26 grader nere på marken. Jag tänkte lite snabbt på den gamla historien om Asmara och idealtemperaturen i världen och kände en glad iver inför återseendet med Rudolf. Och så var landningen bakom oss, lite skumpig men ändå bra. Jag bytte ett leende med den sydafrikanske sömnkonstnären vid min sida, när dunsen kom – vi hade klarat oss. Och så började ett segslitet utlirkande av hela den enorma passagerarmassan. Jag gav upp trängselkampen och satte mig ner igen tills trycket sjunkit något och sedan tassade jag ut med min ryggsäck på ryggen. När vi kom in i själva byggnaden passerade vi utmed en glasvägg och från den kunde man se de väntade snett nedanför. Jag kastade en blick rakt ner i mängden och där stod Rudolf och vinkade och jag vinkade tillbaka med stora armrörelser och började springa av glädje, men det var inte så lätt att komma förbi någon alls och när jag kom nerför rulltrappan hade det formats en lång lång ormande kö mot passkontrollerna. Jag beväpnade mig med tålamod och tänkte att snart… Efter kanske en halvtimme var mitt pass kontrollerat och jag hade svarat på frågan om vad jag ville i Sydafrika. Svaret var inget av mallsvaren ”business or tourism”, så det uppstod ett ögonblicks tvekan, men så fick jag tillåtelse att hälsa på min son. Och där kunde krånglet ha slutat, men så var jag korkad nog att fråga en kvinna i städrock var utgången var. Och det var ingen bra fråga visade det sig strax. Varför hade jag inget bagage att hämta ut? Jag sa att jag bara skulle vara i Sydafrika i två veckor och att jag aldrig har mycket bagage. Kvinnan förde in mig i ett litet rum där jag fick tömma allt vad jag hade ur ryggsäcken, bland annat underliga julklappar jag köpt på Hrelić eller Britanac. Hon tittade in i necessären och frågade igen varför jag inte hade mer bagage. Franska och engelska turister till exempel brukade minsann ha stora väskor. Det kröp lite i mig och jag kläckte ur mig att jag var ”a smart traveller” och det lät möjligen lite uppkäftigt, så hon gick lös på handväskan också alltmedan hon kastade stickrepliker på afrikaans till en annan dam i liknande dräkt. Till slut frågade hon om jag egentligen hade något arbete och jag sa att det hade jag och beskrev även vad det bestod i. Hon tittade på mig som om jag sagt något suspekt, men släppte äntligen iväg mig. Och jag galopperade mot utgången och blev övertraskande vänligt bemött i tullkontrollen och så var hinderloppet slut och jag nådde fram till Rudolf.

2 kommentarer till “ett bagageintermezzo”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *