Jag var inne i stan idag för att hämta en bok på posten och handla lite småsaker. Staden är vacker i sin adventsdräkt, men jag föredrar ändå bilden jag tog igår här hemmavid, så det blir den jag visar för er.
Genom bilden skär Rapska ulica mjukt som en smörkniv, men se ännu hellre på den underbara halvcirkeln med bänkarna där gamlingar eller föräldrar med småbarn brukar sitta om dagarna! Efter mörkrets inbrott samlas små grupper av tonåringar här. De röker lite och ropar gärna högt efter någon som egentligen är utom hörhåll. Men tillbaka till bildens nu: så här i gårdagens förmiddagssol såg halvcirkeln ut som en skärva ur paradiset – det verkliga, det sanna jordiska paradiset som inte är perfekt och därför det enda uthärdliga – beskyddande sluten men ändå öppen för den som ville in. Ovanför eller runt omkring alltsammans anade jag en kupa av löst flätat guld, björklöv i sin fjärde och vackraste ålder. Egentligen förstår jag inte varför ingen satt där på någon av bänkarna eller varför jag inte satte mig där själv. Kanske var detta luftiga rum alltför heligt.