Danilo Kiš igen

Ibland står min värld i brand. Aj, hur fortsätter jag efter ett sådan anslag? Mod! – jag vill tala om Danilo Kiš igen. Ingenting upptar mina tankar i dessa dagar så som hans texter (utom Londi förstås, men hon är den inre sången för alltid) och det liv och de omskakande tilldragelser de avspeglar och kastar blänkande splitter ifrån. Nyss läste jag en recension av Mark Thomsons Kiš-biografi ”Birth Certificate” skriven av Adam Thirlwell. Den bär den manande titeln ”Why we need Danilo Kiš” och jag kan bara säga: Följ maningen!

För några veckor sedan avslutade jag läsningen av ”Lutan och ärren”, men de här texterna fortsätter att röra sig i mitt huvud eller mitt inre, trots att jag nu läser andra böcker, ja, jag menar verkligt bra andra böcker (av till exempel Thomas Bernhard eller Antal Szerb). Jag kan inte lämna platsen eller hålet där de flödar in i mig och jag har nu kastats in i en kanske omöjlig (men hur möjlig som helst!) läsning av det serbiska originalet. Jag läser berättelsen om den lettiske maratonlöparen (”Maratonac i sudija”) som på den hårda plankbritsen i det sovjetiska koncentrationslägret drömmer om ett maratonlopp som far iväg, lösgör sig och lyfter högt från marken, men som rullas tillbaka av maran eller människors litenhet. Jag vet inte.

1IMG_8889

Jag ser hans ord på sidorna i boken och tyder dem med glad möda – jag ramlar uppåt.

Och nu vet jag att jag så snart som möjligt också måste läsa ”En grav för Boris Davidovitj”. Det är Adam Thirlwell som har övertygat mig om det eller nej förresten, det är naturligtvis Danilo Kiš själv som gjort det med sina ord, men Thirlwell har givit mig en spark som fått mig att inse det på ett mer akut sätt. Ja, och här till sist ett citat ur den engelska översättningen av denna roman:

“born in 1899 in Esztergom, Hungary. Despite the meagre data about his earliest years, the provincial bleakness of central European towns at the turn of the century emerges clearly from the depths of time: grey, one-storey houses with back-yards that the sun in its slow course divides with a clear line of demarcation into quarters of murderous light and damp, mouldy shade like darkness; rows of acacia trees which in springtime exude the aroma of childhood sickness, like thick cough syrups and lozenges; the cold, baroque gleam of the pharmacy glittering with the Gothic of white porcelain vessels; the gloomy high school with its paved yard (green, peeling benches, broken swings like gallows, whitewashed wooden lavatories); the municipal building painted Maria Theresa yellow, the colour of dead leaves and the autumn roses from ballads played at dusk by the gypsy band in the garden of the Grand hotel.”

2 kommentarer till “Danilo Kiš igen”

  1. Jag kom att tänka på dig vid läsningen av följande ord.
    Sorgen är ett vilddjur som inte kan tämjas. Den är en varelse som föds ur brutna löften och felsteg. Vi ska alltid vara tillsammans. Jag ska aldrig lämna dig. Allt blir bra. Oavsett hur uppriktiga såna försäkringar kan vara kommer de att svika och vi kommer att irra omkring i våra rum i ett chocktillstånd, sårade av ord som ”gå vidare” och ”övervinna” föser vi denna varelse tillbaka in i mörkret. Vi försöker kämpa emot. En natt kommer sorgen till dig på sina bara knän och ber om nåd. Begär att bli sedd. Kanske kan sorgen inte tämjas men den kan bli älskad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *