(Jag måste nog först tacka solen för att den ännu skiner in på mitt bord medan jag skriver det här.)
Förmiddagen gick i arbetets tecken, kanske lite väl argt och sammanbitet, men jaja, jag fick en del gjort. Enda avbrottet var en kaffe på Simpa i bästa sällskap, men sedan upp igen och slåss med texterna, både mina och andras. Är det kanske det som är mitt egentliga yrke eller kall, detta att brottas med texter?
Eftermiddagen skänkte jag mig. Jag for in till stan och knatade uppför alla trapporna till Gornji grad (Övre staden). Solen däruppe lyste med en ljus och betvingande mildhet, allt rörde den vid och husen stod sövda och eviga i solgreppet omslutna av det där ljusblåa som nog är himlen. Och här och där vilade en vit lite fjunig molnslöja.
Rätt länge strövade jag runt i den där parken snett bakom det vita tornet Lotrščak; Park Grič heter den nog. Jag läste lite på en skylt om de medeltida gravarna där, men inget hittade in i minnet mer än en vag känsla av att de nog är någon annanstans. Ja, och så tänkte jag något om att det är här man mäter temperaturen i Zagreb, är det varmt här, så får resten försöka känna åtminstone något liknande. Ett av husen, ett smäckert ljusgult hus nära kanten, påminner mig alltid – med rätt eller orätt – lite om den byggnad som Italienska institutet i Stockholm är inrymt i.
Huset är så tunt att man nog måste ha sängarna på längden, om det nu finns sängar där inne. Om man tittar ut från muren alldeles invid detta hus har man en vacker utsikt, en ögats flykt över en sänka, bort mot en ståtlig byggnad i vitt och gult i som jag inte vet något om. Det må vara mig förlåtet.
Jag vänder blicken in mot parken igen. Idag är jag er fotograf och er lite drömska Reiseleiterin. Alla har rätt att avvika. Ett av husen tittar lite speciellt på oss. Ja, det med ögat.
Så lämnar jag parken och kommer ut på Ulica Antuna Gustava Matoša, en gata som är benämnd efter en författare med ett kort och dramatiskt liv och ett – i alla fall på bilderna jag har sett – romantiskt utseende. En av hans dikter heter ”Utjeha kose”, ”Hårets tröst” – en sådan titel väcker nyfikenhet. Men jag svänger in i en trång gränd som för nerför en trappa, Kapucinske stube, och stannar upp just där trappan börjar. Och där har vi det där ståtliga för mig så okända huset igen, lika vackert som nyss.
Och sista bilden som er fotograf nu vill visa er är tagen från den lilla ”terrassen” ovanför kaféet Palainovka vid Ilirski trg. Ja, ni ser det ni ser. Träd, lönnar kanske, och tegeltak och den där tunna lätta blåheten. Skänker kanske lika mycket tröst som håret i dikten…
