obična – velika

I förrgår hittade jag en sådan där lapp från posten i min brevlåda. Jag tittade på den och såg att rutan för ”pismo” (brev) var ikryssad, inte den för paket. Överst i högra hörnet stod två ord skrivna med stora lite klumpiga bokstäver och med ett ganska stort avstånd emellan: obična – velika (vanlig – stor). Jag funderade lite över vad det kunde vara för ett brev som var både vanligt och för stort för att kunna stoppas in i det ganska stora hålet i brevlådan. Hur vanligt kan ett så stort brev vara? En granne kom då just förbi och jag passade på att fråga honom vad han trodde om detta ”obična – velika”. Han log, ryckte på axlarna och sa att han inte hade någon aning. Igår åkte jag så till posten med lappen och tänkte att det kanske var något obehagligt myndighetspapper, fast jag kunde ändå inte få ihop sammanhanget. Ganska snabbt var jag framme vid en av luckorna och en dam tog emot lappen och läste igenom texten på den. När hon kom fram till ”obična – velika” läste hon upp de två orden och tittade frågande på mig. Jag sa urskuldande att jag inte visste vad det kunde betyda. Hon letade ett tag bland brev och paket på hyllorna men hennes letande var egendomligt oprecist och efter ytterligare en stund bad hon en av sina kolleger om hjälp och så var det med ens två som letade på ett liksom halvblint och svävande sätt bland högarna av paket och brev. För hur letar man efter något som är vanligt och stort och som dessutom ska vara ett brev? Ett tag såg det ut som om båda ville ge upp och den ena såg strängt på mig och frågade efter adressen. ”Min adress?” undrade jag. Ja. ”Hvarska deset”, sa jag duktigt och det accepterades, jag hörde till rätt distrikt. Så plötsligt hittade den första damen detta ”obična – velika” som visade sig vara ett slags tunt och ganska långt paket, kanske var ”obična – velika” egentligen en rätt bra beskrivning, tänkte jag medan jag tog emot ”försändelsen”, låt oss kalla den så.

1IMG_8589

Jag tog den i båda händerna och läste avsändarens namn: Eva Runefelt. Nu visste jag. Dikter av Sirkka Turkka. Jag gick ut från posten rakt in i solskenet med blicken riktad bort mot det mäktiga vitskimrande Hotel Esplanade.

2IMG_8587

Ja, och så klev jag på spårvagnen hem och när jag lite senare kom in i lägenheten rev jag av pappen från innehållet i försändelsen och där var boken, tunn smidig i vacker skyddsfärg, liksom beredd att glida ur händerna på mig. Och namnet var: En hund i strumpbyxor.

3IMG_8596

Jag bläddrade lite försiktigt, fast jag tänkte inte att jag skulle läsa. Inte ännu. Men några ställen kom ändå att fotograferas av av min blick. Det här:

I fickan bar jag övergivna skadade
stenar, på axlarna så många djurs död.

Och det här:

Hösten är här. Månpojken
har stigit över havet.

Men nu ska jag göra som Danilo Kiš säger någonstans om sig själv eller om någon av sina gestalter. Jag ska vänta lite med detta bästa. Inte läsa förrän sedan.

2 tankar om “obična – velika

  1. Underbar historia. Här är vi alla som du vet postnord. Ett existentiellt limbo som vare sig har avsändare eller mottagare. Än mindre objektbeskrivning

  2. Nej, det där med postnord vet jag egentligen inte, men det verkar å andra sidan vara något att glömma. Här har vi de flesta postkontoren kvar.

Kommentera