Trieste, Yugoslavia

Kino Europa ikväll igen, tredje gången på mycket kort tid. Den här kvällen visades ”Trieste, Yugoslavia/Trst, Jugoslavija”, en dokumentärfilm av Alessio Bozzer om jeansresornas tid från Jugoslavien till kapitalismens eller den fria världens Trieste. Språken var italienska, kroatiska, serbiska och slovenska med kroatisk text för italienskan och slovenskan. Jag hade redan ett funderat på att se den och när Vesna föreslog att vi skulle gå nu så sa jag ja direkt. Trieste är ju min stad och jag besöker den alltid härifrån, från det som en gång var Jugoslavien. Många gånger när jag varit på väg eller just kommit tillbaka har folk här berättat om shoppingresorna i fullpackade bussar eller små Fićo-bilar på väg efter jeans, jeans och kaffe och kanske hushållsmaskiner. Ofta barndoms- eller ungdomsminnen. Jag har lyssnat och försökt föreställa mig, så nu när den här filmen kom i min väg, tänkte jag att den kanske kunde hjälpa mig att titta bakåt i tiden och från öster. Filmen är en blandning av bilder från 50-, 60-, 70-, kanske 80-talet och intervjuer i nuet som är nu 2017, med bland andra Slavenka Drakulić, Rade Šerbedžija och Goran Bregović. Jag slogs av denna gränshandels enorma dimensioner, under delar av vissa dagar dränktes staden under ett vimmel av bussar, bilar och människor i köptagen.

bild1-80

De som talat på nuplanet berättade mer eller mindre otroliga historier om hur många lager jeans en människa kan dra på sig ovanpå varandra, om korvar som ramlade ut under kjolar vid gränskontroller, om den mäktiga vågen av kaffe, om växling svart eller vit, om smuggling, om märkliga inköp av stora barometrar.

bild2-80

Men mest av allt köptes hela tiden jeans, traperice, för eget bruk, till försäljning långt borta i Belgrad eller Sarajevo eller Priština. Och hela tiden nämndes och visades ett myllrande Piazza Ponterosso, ett torg som jag ofta korsat, ett torg som numera är ganska stillsamt och ofta rätt tomt.

bild3-80

Och gator jag nyss gått på från där jag bodde till Canal Grande visades som speciella jeansstråk, som till exempel Via Torrebianca. Jag kände tidsaxeln vridas och gläntas på inne i mitt huvud och jag undrade över mitt nus plats.

När jag kom hem alldeles nyss grävde jag fram en text från de första åren här, En resa från ”Jugoslavien” från början av 2012. Jag visste att den innehöll något som hade med filmen jag just sett att göra. Och att jag på något vis hade en skärva av ett eget förflutet i de jugoslaviska jeansresornas tid. Jag klipper ut en bit av texten, så får ni se:

Redan när jag steg på märkte jag att det var något särskilt med den resa som höll på att ta form. Jag förstod att jag beträdde en gammal handelsväg, stråket för ”den lilla gränshandeln” från Jugoslavien till Italien. De här bussarna går fem dagar i veckan, tisdag till lördag. Avgångstiden från Zagreb är 5.30 och den från Trieste är 17.15 och det är bara ”jugoslaver” i bussen. De fem dagarna har med de gamla öppettiderna i affärerna i Italien att göra – på söndagar är/var det stängt och även på måndag förmiddag. Så här har det varit sedan djupt ner tillbaka i jugoslavisk tid. De flesta av passagerarna var kvinnor mellan 60 och 75 år och nästan alla hade rymliga kassar med sig. Jag var nog den enda som åkte för att se Trieste och kanske var jag också ensam om att inte ta bussen tillbaka till Zagreb på kvällen. Stämningen i bussen var ganska uppsluppen, kvinnorna skojade med varandra och de få männen var extra roliga. Alla eller nästan alla hade som mål att handla på något billighetsvaruhus i området vid stationen i Trieste. Busschaufförerna – de var två – uppträdde farbroderligt och gemytligt och räknade oss gång på gång och höll reda på oss som om vi varit en skolklass.

Sedan ett par år har busstrafiken mellan Zagreb och Trieste utökats en hel del och bland resenärerna stöter man nu ofta på turister. Det var visst nätt och jämnt att jag hann uppleva den gamla tiden och jag fick göra ett litet utsnitt av den till min.

Kommentera