Jag vet inte hur jag ska berätta om resan till Palić/Palics. Jag vet ju egentligen inget mer än min egen upplevelse som var kort och minnet av dagen där är dessutom redan delvis insvept i vagheter och fantasier. För så är det ju – med mig i alla fall: Glömskan och minnena bygger egna världar som kanske inte finns. Nå, vem är jag att låta mig avskräckas av något sådant? En dag tog Gabriella och jag bussen från Subotica och for åtta kilometer österut. Fler och fler omkring oss talade ungerska och ja, busschauffören sträckte upp mig på ungerska när jag räckte fram en alltför ”mager” sedel, men Gabriella grep in och allt blev som det skulle. Och så nådde vi Palić (ja, det heter Palics på ungerska och jag tror att där är en liten ljudskillnad) och sjön Palićko jezero. Palić är en gammal kurort men termalbadet har upphört att vara termalbad, fast det lär finnas någon källa som ett helande vatten fortfarande springer ur, men dit gick vi inte. I stället gick vi utmed sjöns strand. Folk fiskade eller satt och gjorde ingenting. Ingen badade, så jag lät också bli och vattnet såg rätt grumligt ut, men kanske är det naturlig smuts, för fiskarna verkar ju kunna leva där.
Vi gick till dambadets vackra gamla träbyggnader med det underbara namnet Ženski štrand. Ja, det är något lustigt med de här tyska orden som finns inbakade här och där.
Utmed stranden såg vi många fantasifulla villor och kråkslott, men jag spar bilderna till en annan gång, som kanske inte kommer. Och eftersom det var länge sedan vi ätit blev vi hungriga, så vi klev in i en luftig träpaviljong och beställde fisksoppa med paprika och vitt vin och vatten. Det var svalt och skönt inne i skuggan och blicken över sjön var vederkvickande – ja, jag måste faktiskt använda just det ordet.
