Jag har blivit ett lådsystem

Nyss städade jag, städa är kanske det svåraste. Det är det där med att golven var Londis marker här inne och när jag kryper på knä och torkar ytorna där nere, så blir det varje gång på nytt obegripligt att hon inte är kvar hos mig längre. Och mattorna, som jag köpte på Tepih-Land bara några månader innan hon dog, mumlar och viskar till mig om tillvarons underligheter. Jag köpte dem ju för att hon inte skulle halka, men så halkade hon ändå på en otäckt golvdel och det blev början till slutet.

bild-74

En gång i veckan går jag på akupunktur hos Sonja som har sin lilla mottagning uppe vid Nova Ves. Det är ett av min försök att återvända till livet före döden. Och det är sant att jag brukar känna mig ganska avslappnad efter varje nålbehandling, men när Sonja säger att jag måste försöka lägga de sorgsna tankarna bakom mig, då vet jag att vi är vid en gräns. Hon är klok, men det hjälper inte alltid med klokhet. Jag försöker följa hennes tankar och råd när hon säger att jag måste skapa andra bilder när förtvivlan faller över mig. Egentligen låter det ju ganska trovärdigt detta att man – åtminstone för stunden – skulle kunna låta tanken klippa av sorgsenheten med en bild av något annat. Det är en vacker och tänkvärd idé, men den verkar ligga i en annan dimension än min sorg. Å andra sidan verkar nästan allt ligga förpackat i olika dimensioner – det jag gör, det jag känner, det jag minns. Jag har blivit ett slags skåp eller lådsystem. Jag öppnas och stängs och försöker vara med, men så har jag med ens en vägg vid ansiktet igen, en stängd dörr framför vägen ut.

2 tankar om “Jag har blivit ett lådsystem

  1. Jag läser dina texter här, och jag kan säga så här: Det är som om sorgen gör dig skarpare, till och med aggressivare, som i ett inlägg häromdagen. Det är inte så dumt.

    Sorgens tid kan ju ingen annan avgöra. Men när min hund dog, och jag begravde henne under hasslarna på vår udde på landet, drog henne i skottkärran dit, med ett hjärta som höll på att falla ur kroppen, visste jag inte att min exmake två dar senare skulle dö i cancer. Det senare blev den stora sorgen. Bella följde honom. Och en svartmantlad fjäril följde mig. Sen ingen hund mer, ingen nos, ingen kul promenad. Men det värsta var något helt annat.

  2. Tack Gabrielle, Londi har ingen grav, men det har jag sagt förut. Och det är inte det värsta för hela jorden är hennes grav och jag är hennes grav och det är. Jag vet inte vad som är det värsta. Jag försöker att inte vidröra någonting.

    PS Kanske tänker du på ”Jag, en sankmark” när du säger det där med aggressivare. Så tänkte jag i alla fall nyss, nu är jag mindre säker.

Kommentera