Pilgrim

Jag har blivit en pilgrim och jag vallfärdar till platserna för mitt liv med Londi. Den första gången jag tänkte denna tanke var en dag mellan jul och nyår kort efter Londis död. Jag var hos Igor i Slovenien och jag hade just lämnat dagarna och nätterna av det allra djupaste kaos, den allra djupaste förtvivlan. Vi for till en underbart vacker plats bland kullarna norr om Ljubljana och så gick vi till fots till den lilla kyrkan Sveti Jakob, samma väg som vi gått tillsammans med Londi fem-sex år tidigare.

När jag gick längs den smala vägen tänkte jag på den första gången jag gått där och jag mindes hur Londi rullade sig i gräset på sommarängen.

Men mina pilgrimsleder för mig också till närmare och kanske mer vardagliga platser: till Marijans grönsaksaffär, till banken på andra sidan Vukovarska, till platsen under körsbärsträdet, till hissen som jag egentligen inte använder längre och också till alla de hundra platserna här inne i lägenheten där så mycket har hänt genom åren, Londis plats under fönstret i balkongrummet, platsen där matskålen stod, platsen där ulltäcket låg. Jag vallfärder också till orden, till just sådana ord som ulltäcke, tuggrulle, nötöga-sötöga…