Jag har den svenska utgåvan här hemma i bokhyllan, en fin volym i anrika Panacheserien. (På omslaget pläderar Artur Lundkvist för att författaren är ”en modernare Strindberg”). Romanen har stått här i åratal, men jag har aldrig kommit mig för att läsa den – trots att bosniska vänner bedyrat att man måste det, läsa den här specifika romanen alltså och helst allt av författaren… Men med ”Tonio Kröger” ger du ett slags nyckel som jag kanske kan använda för att ta mig in. Det är fint att ”smuts” och ”inåtvänd drömskhet” kan existera sida vid sida. Tack för inspirationen!