Ja, jag erkänner att jag har bott här i Zagreb i över sex år och ja, det är sant att min kroatiska ännu låter som ett slags hemgjort cowboyspråk. Nå, skratte den som skratta vill. Och nu – håll i er! – har jag bestämt för att skapa ordning och lära mig tala ”på riktigt”, kanske skriva lite också, ännu en gång har jag fattat detta beslut. Det vore roligt att veta om jag menar allvar nu. Vid sidan om tror jag att jag håller på att lära mig något om Sisyfos. Jag rullar den där stenen uppför backen igen. Och egentligen är jag sorglös. Det finns en glad trygghet i baxa stenen uppför berget. Tungt ja, men plötsligt slinter jag och med ens är tyngden borta och det är bara att börja om igen – efter en villrådighetspaus.
Till det här behöver jag nog en bild, helst en som tar bort uppmärksamheten från texten. Jag väljer en bild på platanerna (jag är rätt säker på att det är plataner) i Zrinjevac. Solen lyser på stammarna på ett rogivande sätt.
Imorgon är första lektionen i detta nya liv för min kroatiska fostran. Đurđica tar tyglarna, Lana har inte tid med mig nu och kanske är det bra att börja på ett nytt sätt, fast ikväll har jag plöjt massor med grammatik ur just Lanas fatabur. Jag försöker få ordning på substantivens pluralformer. Annat också förstås, för vem ska jag prata med om jag bara tänker briljera med substantivens pluralformer? Men kanske vill ni också gå igenom ordet ”växter” i de kasus som erbjuds. Här:
n biljke
g biljaka
d biljkama
a biljke
v biljke
l biljkama
i biljkama
Rätt lätt, eller hur? Jag försöker utöka min papegojkapacitet. Vid sidan om har jag bankat i mig sexton kroatiska trädnamn på nytt, så jag kan till exempel säga ”jarebika” som betyder ”rönn” och som ingen jag känner här vet vad det är. Eller ”joha” som betyder ”al”. Ja, svenskstudenterna i årskurs tre undantagna, för de måste lära sig sexton svenska trädnamn, för att ”svenskar är fästa vid både träden och deras namn och dessutom heter de träd”. Men nu hamnar jag visst utanför huvudspåret, jag ska ju rulla upp stenen, en bit i alla fall. Och sedan kan jag med en axelryckning säga ”svejedno mi je”, ”det gör mig detsamma”, men det är klart att det inte gör. Allt är allvar, både växterna och mina mål. Att vägen kanske sedan svänger är en annan sak. Jag tror både på kampen och uppgivandet. Heter det inte ”uppgivande”?