Är det möjligt att jugon, den varma sydvinden, drabbat även mig med sin förbannelse? Jag säger envist – det rör sig om en envishet som inte kräver någon som helst viljeansträngning – att jag älskar värmen och att jag inte tycker att slutet av november måste betyda kyla. Folk klagar över huvudvärk och andra pinor och jag säger att jag är glad och att jag alltid längtar till värmen, också när den är hos mig. Dagen var förgylld och det var arton grader långt in på kvällen. Det surrade märkligt i märgen och benen och jag kände ett underligt sug bortåt. Kanske hade jag då träffats av trollspöet. Nej, nej, inte huvudvärk eller illamående, utan snarare en lust att krypa ut ut mig själv, att kasta av mig skalet och gå baklänges över taken och famla efter stjärnorna.
Ändå underligt, för på ytan ser allt så där nästan paradisiskt ut. Stillheten, värmen, dessa gyllene björkar som hänger så tunglätt med armarna. Alla de där önskningarna, vilka de nu kan vara eller ha varit, verkar uppfyllda och fyllda med sig själva och sin uppfyllelse. Vet ni detta? Känn kanske efter en smula…Sitt under träden, ingenting saknas där.
Och inne i huset här hos Londi och mig är det likadant. Bladguldet, lövguldet, värmen, den märkliga dolska stillheten som ruvar på något. Vi har allt och vi kommer att förlora det.
