Ibland ter sig mitt liv som ett slarvigt rullat klot av något glidigt mångfärgat tyg. Tanken vrider lite på det och i ett nu kan jag se djupt in bland lagren. Nyss hörde jag Roberto berätta sagan om ”Giacomo di cristallo” den där sommaren när jag var nitton, eller var jag arton? Den där sommaren när han skrattade så åt hur fula de små pojkarna på den där fotbollsplanen i Dover var. För att nu ingen ska tro att detta var något hemskt, vill jag säga att hans skratt var fullt av kärlek till de små bleka knotiga knäna. Jag tittar in bland klotets lager och ser en vinterdag utanför Bagarmossen. Vi har skidorna på och vi är djupt inne i en granskog och vi har just stannat upp lite för Pappa plockar fram chokladbitar ur sin anorakficka. Han räcker en till oss var, en till Kudda, en till Axel och en till mig. Mamma och Nilla är nog hemma. Är jag sju år? Kanske.
Jag fumlar med klotet och tappar det och en bit rullas upp, vilken händelse är det som försvinner? Det går inte att veta. Var det de tre senaste månadernas drömmar? Vad drömde jag? Jag snurrar lite på tygnystanet igen och det blänker till ganska nära ytan. Det är Kalksee och Monika och jag sitter i bilen med Londi och Barry i baksätet, båda unga. Vi far just genom en skog som nog är Binenwalde och borta i synkanten glittrar det till i Kalksees yta. Monika berättar om prinsen och hans kärlek till flickan Sabine, Bine som skogen fått sitt namn efter.
Men nu hör jag röster under fönstret, kanske är det dags att lägga klotet på hyllan. Jag måste ut och se om det verkligen fattas en bit av mitt liv eller om klotet var en galen bild. Men så hör jag plötsligt det absurda ordet ”mosbricka” inifrån klotet. Ja.
badhus för drömmar