Jag håller er kvar lite till i Čazma med ett slags milt våld som alla kan värja sig emot. Efter att Toma och jag kommit ner från kyrktornet och efter att han spelat lite på ”orgeln” i parken framför kyrkan gick vi upp på en kulle där stadens museum har sin plats.
Utsikten över landskapet nedanför är vid och skön. Vi läste lite på en tavla med en text om stadens historia och jag fastnade för den turkiska tiden som varade från 1552, då turkarna upprättade en sandjak här, fram till 1606, då den ungerske adelsmannen och kroatiske banen Toma Erdődy befriade staden. Trakten kring Čazma ligger inom det område som kallades Militärgränsen och som en gång utgjorde en buffertzon mellan de Habsburgska och Ottomanska rikena.
Uppe på kullen mot ytterkanten finns ruiner efter en gammal befästning och i mitten finns ett gravmonument från andra världskriget med mosaiker av Edo Murtić.
Vackrast är lövträdslunden i det ena hörnet. Platsen andas med långa tysta andetag från avlägsna tider och jag kände en dragning inåt under träden.
Men så kom vi på att Zdenka och Luka kanske väntade på oss, så vi letade oss ner från kullen igen och följde några gator till den plats där vi hade lämnat bilen. På ett kafé på andra sidan gatan satt Zdenka och Luka vid ett kafébord och drack något. Zdenka pekade på ett äppelträd med underbara klarröda äpplen i en trädgård ett litet stycke bort och vi gick fram till staketet alla fyra för att beundra de härliga frukterna.
På skoj – eller kanske inte helt – sa jag till Zdenka att hon och jag skulle smita in genom grinden och plocka några. Jag tittade efter ansikten i husets fönster och beräknade snabbt avståndet från grinden till trädet, men släppte sedan tanken. Inne i huvudet hörde jag ropet ”Frukttjuvar!” från ett dramatiskt tillfälle i min barndoms äppelpallartid i Varberg.