Paradiset på Oboj 48

Londi är nu närmare sexton än femton år och det är en mycket hög ålder för en labrador. Hon har sina krämpor förstås – jag tror man kan säga ”förstås” här – och dagsformen varierar.

Hon går rätt stelt och har nog ont i ryggen ibland, men plötsligt får hon lust att hoppa av sin inneboende glädje, för i Londi bor glädjen alltid någonstans även om den kan vara lite tunnsliten. Ibland, särskilt vissa nätter, hostar hon rätt otäckt och jag stelnar till om jag hör det och sedan ligger jag på helspänn och lyssnar tills hon slutar eller inte. Det händer att jag går upp och öppnar fönstret för att det känns som om hon behöver mer luft. Nu på sista tiden har hon haft problem med ena ögat eller ibland båda. Ja, sista tiden är egentligen sedan sommaren. Först var det ganska oskyldigt, ögat eller ögonen rann mer än ögon brukar, men sedan någon vecka har hon haft en liten utväxt vid ena ögat och i helgen som gick rev hon sönder den så att den blev dubbelt så stor och det började rinna ännu mer från ögat. Ja, jag glömde att säga att jag var på den lilla djurkliniken vid Heinzelova för några veckor sedan och att jag då fick rådet att hålla ögat rent med något slags servetter med en mild vätska. Men då var läget ett annat. I söndags blev jag orolig och pratade med Đurđica om ögat och vi tittade på det tillsammans och hon sa att hon skulle ringa sin veterinär Sonja. På måndagen och tisdagen arbetade jag nästan oavbrutet, men på onsdagen, igår alltså, var jag ledig på förmiddagen och vi fick en tid. Đurđica följde med oss eller så var det tvärtom. Vi tog Zoo-taxi upp på berget ovanför Maksimir, som – jag kan inte låta bli att säga det igen – är sydöstra Europas största stadspark. Taxichauffören var ung och mycket vänlig och lyfte Londi både i och ur bilen med ett milt och bestämt grepp. Nu efteråt ser jag honom som en ängel som förebådade paradiset vi sedan skulle träda in i. Och det här är adressen till paradiset: Oboj 48.

Vi kom in. Londi först, sedan Đurđica, sedan jag. Sonja var inte där, men hennes vetrinärskollega Ato (som visst är ett smeknamn för Aleksandar) var där och sköterskan (som alla kallade ”tekniker”) Andrea och ett ungt biträde. Đurđica pussade Ato på båda kinderna och sedan skämtade de lite hit och dit en stund. Jag skakade hand med alla och Ato började undersöka Londi, långsamt och liksom på lek och emellanåt slängde han åt mig något halvbrutalt skämt. Londi tvingades inte upp på något bord – sådant tycker hon är mycket otäckt – utan hon fick stå i väntrummet eller bakom dörren eller under bordet alltefter hur andan föll på. Ato bad mig att få lyssna på hennes hjärta och jag gav tillåtelse och blev en del av leken. Han undrade hur det var med hennes rygg, om hon inte borde ha något mot smärta och inte bara det där glukosaminet som jag berättat att hon får periodvis mot ledbesvären. Jag sa något om att jag blivit avrådd smärtstillande på kliniken på Heinzelova. Ato höjde ögonbrynen. Och så började han titta på ögat medan Andrea förklarade förklarade för mig vad han gjorde eller såg. Plötsligt flög den svarta knölen ut ur ögat. Londi pep till helt kort, men sedan sa hon inget och hon lät också Sonja – som smugit in i rummet under tiden – klämma henne på ryggen. En stund var det ganska kaotiskt och alla pratade och tyckte saker, mediciner plockades ut ur skåpen och ja, Londis hjärta var bra. Och jag tänkte att hela kliniken var bra för hjärtat eller snarare att den har ett gott hjärta. Jag sa något om att det är så här en kyrka borde vara, varm och okontrollerat vänlig mot de levande och ändå eller just därför helt beredd att stödja hela vägen över till den andra sidan. Jag tänkte något om att det är så här det verkliga paradiset är: skratt, cigarettrök, en felknäppt rock, en ful tand, lite trängsel och bullersamma röster och någon som säger att jag borde borsta min hund lite bättre. Strax innan vi ska gå väller en jättestor brun björnlik hund med förband om ena frambenet in rummet. Londi och han hälsar glatt på varandra – de vet något. Och det bästa av allt är kanske att vi ska dit på kontroll om en vecka.