Söndagen var oändligt mild och vacker. Morgonen gick i Simpas tecken för mig och Londi och för många andra också eftermiddagen och kvällen. Den gamle fotbollsspelaren från Neretvadeltat vinkade från terrassen just när mörkret började falla. Han satt där med sin lika gamla fru. Det är något lugnande med något så när jämnåriga par, tycker jag. Det där med gubbar och flickhustrur får mig att ledas en smula, precis som det här med att man ”inte fattat något alls” om man inte tycker si och så om Dylans pris eller (icke-)mottagande av det. Nå, de vinkade faktiskt båda två och han frågade med hög röst genom ”parken” om jag inte ville dricka kaffe med dem. Jag tackade men tackade nej, för hur många gånger ska jag dricka Simpas kaffe samma dag? Dessutom måste jag in och förbereda veckans lektioner och skriva den där recensionen av Pirandellos Krukan. Det var första gången jag läste La giara på svenska och jag tycker allt att översättningen – av Catharina Wallström – flyter smidigt. Och La giara är en sådan underbart rund historia, lika rund som krukans mage. Och don Lollòs och Zi’ Dimas mentala sammandrabbning var lika härligt stark och överraskande som alla de andra gångerna jag läst berättelsen och slutorden lika mäktiga.
Efter kvällsrundan med Londi stod jag en stund i fönstret åt baksidan till och kände på den mjuka luften och tittade på gårdslyktan under träden. Jag undrade lite om det är en ask som står närmast och är så vackert gul. I så fall är det en ”jasen”, det är ett ord jag kan. Men varför måste alla nyckelpigor in till oss?
Jag tror inte att det är en ask. Den fäller sina blad gröna. Åtminstone gör askarna i Sverige det. De slår ut sist och är bland de första att tappa sina blad – ofta alla på en gång om det varit en något kylig natt.
Jag har också börjat tvivla, men jag kan inte komma på vad det är. Kan skicka dig en närbild på en gren med löv?
Ja, gör så!
Tack, skickade bild nu.