Augusti är en cirkel eller en bild av tillvarons innersta hjul. Mitt liv rullar sakta runt från morgonkaffet på Simpa. Där är början och slutet.
Sedan eller dessförinnan eller både och blir det en runda i parken med Londi. Lindarna ser lite trötta ut, de behöver nog regn, för de vänder bladen så där vädjande. Och efter det stjäl jag mig timmar i eller vid Bundek bland änder och svanar. Jag ser ibland osannolikt stora fiskar vräka sig upp ur det gröna vattnet för att strax daska tillbaka ner genom ytans streck. Utmed nasip spanar jag efter hägrar och människor som lever hemlighetsfullt sommarliv i buskarna vid floden. Och jag anar eller vet att Sava flyter runt Balkan och jorden tillsammans med och på avstånd från sina flodsystrar. Eftermiddagarna ligger slöa i halvmörker bakom åt solsidan slutna jalusier. Londi sover, jag läser, skriver eller sover på den lakansklädda svala divanen. Jag tänker på turkiska ord som jastuk (kudde) och haljina (klänning), dessa bekvämlighetens och behagets ord. Balkanspråken och jag vilar på turkiska kuddar medan duvorna utanför det mot skuggsidan vidöppna fönstret kuttrande berättar sina namn: golub, golub. På kvällarna gör jag ingenting tillsammans med Londi i parken eller med vänner på Simpa eller jag vet inte var. När natten faller vandrar Londi och jag omkring utan mål. Våra rundor är långa i tid men korta i rum.
Augustis linjer är suddiga och vissa heta seneftermiddagar vet jag inte vems blickar jag möter i mörkret i det inre av Simpa. Vem var det förresten som betalade mitt kaffe? Och varför? Därför ja. Och jag är lika okänd och känd för mig själv som för andra. Och genom väggarna sipprar kraftfullt enträgna makedonska sånger och jag tänker att Balkans hjärta ruvar där nere i djupet under tunga mäktiga axlar.