http://bodilzalesky.com/blog/2016/05/08/ar-jag-kanske-don-quijote/ kulturartiklar, översättningar, kurser, föredrag... Thu, 12 May 2016 11:43:43 +0000 hourly 1 https://wordpress.org/?v=6.9.4 http://bodilzalesky.com/blog/2016/05/08/ar-jag-kanske-don-quijote/comment-page-1/#comment-71346 Thu, 12 May 2016 11:43:43 +0000 http://bodilzalesky.com/?p=13800#comment-71346 Nä ingen blogg.
Inte på Facebook, avsomnad på Twitter.
Följer bara, främst litteraturbloggar.
Din blog är den enda jag kommenterat.

]]> http://bodilzalesky.com/blog/2016/05/08/ar-jag-kanske-don-quijote/comment-page-1/#comment-71324 Mon, 09 May 2016 11:08:11 +0000 http://bodilzalesky.com/?p=13800#comment-71324 Hej Anneli, tack för din berättelse här! Har du kanske en egen blogg? Du kan väl ge mig en länk dit i så fall?

]]> http://bodilzalesky.com/blog/2016/05/08/ar-jag-kanske-don-quijote/comment-page-1/#comment-71318 Sun, 08 May 2016 11:00:32 +0000 http://bodilzalesky.com/?p=13800#comment-71318 Ja, nu kan jag ju ändå inte låta bli. Ute efter samtalet igen. Läste ditt inlägg om hur vi ser på tysk kultur. Vår ytliga hållning till den. Med rädsla i botten. En rädsla som ju är dagsaktuell gällande andra ytliga fobier.
Jag växte upp i ett villasamhälle i söderförort. Våra grannar åt ena hållet i ett förstår jag nu, fantastiskt funkishus, hette Agnes och Arthur.
De gav mig min första och näst intill enda inblick i borgerlig gedigen bildningskultur. Tysk borgerlig bildningskultur. Från Hamburg med möblemang av sammetsklädsel, mahogny, skåp bågnande av de mest voluminösa duntäcken jag ngnsin sett och hoppat i. Stora oljemålningar, figurativa, droskor i novembersörja, porslin för mocca och tarte. Kaffekvarn som spred den ljuvligaste doft i köket spetsad med Arthurs cigarrök. Arhtur var för övrigt alltid klädd i tredelat, väst med klocka i sidoficka. Skräddat. Både för Agnes och Arthur. Och ändå den mest uppsluppna livsglada stämningen.
En dressing till den vardagliga grönsallaten som jag varken förr eller senare återfunnit. Lite bitter.
Men som jag alltid söker när förhoppningen om omsorgsfull matlagning finns. Äppelpannkakor som jag ibland fick efter skolan hos Agnes. Mjälla, gräddvita inte brungräddade. De också, sen dess en ständig ouppfylld längtan. Arthur som för min mamma deklamerade Peer Gynt och just
tyska klassiker.
Så småningom fick jag veta att Agnes och Arthur var judiska flyktingar.
Tilhörande den stora grupp som också Nelly Sachs kom från. Som ju också var och bar den tyska bildningen i sina hjärtan.
Nu har jag återigen börjat läsa spritt av Hanna Arendt eftersom en porträttfilm nyligen visats på SvtPlay.
Och jag beställde korrespondensen mellan henne och Karl Jaspers. Nyfiken på Jaspers eftersom Karin Johannison i Den sårade divan rätt många gånger refererar till honom med den största fascination. Och för att associationerna alltid får vägleda mig som den vattenskräddare jag är.
Här är den igen, den tyska kulturgrunden. Hos två exiltyskar.
Och blir påmind om att det hållningssätt som jag alltid uppfattat som tydligast hos Arendt och som citeras i förordet, är utsiktspunkten varifrån det förlorade kan återses och framtiden emotses,
”I’m more than ever of the opinion that a decent human existence is possible today only on the fringes of society”.
(Tarkovskijs lilla ryska husmodell)
Och det är ju också förstås förklaringen till varför jag så intresserat följer din blog, inte för att du inte hör hemma där du är. Det gör du ju. Men för att du har den blicken utifrån som jag nu behöver på den verklighet i vilken jag lever och känner mig alltmer alienerad i.
Och nu ska du slåss mot väderkvarnar.
Robotrösterna för övrigt, jag kallar dem pannbensrösterna.

]]>