Nu skickar jag dig däremot, desto roligare, en länk till min late husbands bok om ”Luther, Cranach och kärleken”.
http://www.librarything.com/work/15912842

Jag tillåter mig ”late husband” eftersom jag tycker det låter charmigare än någonting på svenska.

nu har jag läst essän och plockat ut tre citat:

”Idealet verkar vara ett medvetande lika jungfruligt som blankt. Allt vad historia heter vänds ryggen. Då blir det eftersträvansvärt med politiker, opinionsbildare och skribenter som så kongenialt som möjligt kan förkroppsliga friheten från tyngande andligt bagage.”

…

”På så sätt är det alldeles följdriktigt att popsnören i svenska tidningar får posera som auktoriteter på både politik, ekonomi och filosofi, eller att den journalist som senast blåste upp ett reportage i bokform betraktas som ämnesexperten framför andra, medan man i Tyskland förmodligen hade reserverat platsen åt någon bedagad professor.”

…

”Visst vetter den svenska offentligheten mot vidsträckta begravningsplatser där de utsorterade gamla gubbarna fått sin sista vila, men framför allt generationer av tyckare som i ett givet ögonblick skulle representera en viss epok eller erfarenhet, men ansågs överflödiga så snart historien vände blad.”

PS Var skriver du själv om sådana här saker?

Säkert har ni rätt i allt vad ni säger. Dock är det en illusion att tro att tro att man i samma sammanhang uttalar exempelvis franska namn och ord bättre. (Tror att det samma gäller spanska och italienska men där vågar jag inte uttala (sic!) mig med säkerhet.) Men tror ni inte att en huvudorsak helt enkelt är det allmänna ointresset för andra språk eftersom engelska blivit ett lingua franca (t.o.m i officiella EU-sammanhang!). Och engelska talar ju alla svenskar flytande som vi vet. ”wi spik Inglisch you no” som jag brukar skriva.

Den som jag mest fäster mig vid är komikern Fredrik Lindström som dock skall vara något sorts språkspecialist. Att höra honom svänga sig med franska eller tyska fraser framkallar omedelbart våldsamma attacker av Fremdschämen.