När strömmen går

Imorse vaknade jag av att strömmen hade gått. Är det möjligt, kan man fråga sig. Ja, jag tror det, allt var så märkligt tyst i huset. Klockan var väl så där vid åtta och solen sken in genom persiennerna i balkongrummet och först kändes allt harmoniskt. I badrummet upptäckte jag att lampan inte gick att tända, så jag gick runt ett varv för att se om någon annan lampa gick att tända, men nej, allt elektriskt var dött. Först verkade det inte som något större problem, duscha kan jag i mörkret. Mitt badrum är alltså fönsterlöst och köket också, men det var förstås ingen konst att plocka fram lite mat åt både Londi och mig, fast nu visste jag att jag nog hade ett problem. Hissen. Jag gick ut i trappuppgången för att se om ljuset gick att tända men nej, det förblev halvmörkt och hissarna stod orubbliga. Vi bor en trappa upp, så det här med hissen kan kanske verka som en bagatell, men nu är det så att Londi inte längre kan gå nerför trappor och de här är ganska branta. Fram emot nio kände jag att det inte gick att vänta på elen längre, så jag satte på Londi kopplet och vi gick ut genom dörren och ut på den lilla ”terrassen” och sedan in genom dörren till trapphuset. Londi förstod att hon inte hade något val så hon började lite stapplande och ostadigt maka sig neråt trappsteg för trappsteg. Jag höll henne om bringan för att avlasta henne och vi hasade oss krökta neråt. Den första trappan klarade vi överraskande snabbt. Det gick alltså inte snabbt, men överraskande snabbt. Så var det det lilla enskilda trappsteget och sedan hade vi den långa trappan framför och under oss. Vi bet ihop, jag höll, hon famlade sig neråt, jag mumlade något i hennes öra, vet inte om det var till hjälp eller inte. På ett ställe slirade vi till, men grep balansen med våld igen och strax, efter en liten halkning, var vi nere.

Det flimrade framför ögonen på mig, men Londi verkade lugn. Och ute var allt som vanligt, dessutom en härlig solskensdag, så Londi fick rota omkring länge i gräs och buskar. När vi kom tillbaka hem fanns det fortfarande ingen ström, men uppför är ju lättare, så de där uppförstrapporna tog vi ganska smidigt. Och så var vi hemma igen. Timmarna gick, datorn gick inte att ladda, så jag bestämde mig för att putsa fönstren, något jag nästan aldrig gör. Det är urtråkigt och jag når inte upp till den översta delen av fönstren ens från stolen och dessutom känns det hela tiden som om jag ska ramla ut. För säkerhets skull stoppade jag dörrnyckeln i byxfickan. Om jag ramlade ut skulle någon kunna släppa ut Londi med den, tänkte jag. Strax före ett kom strömmen tillbaka.