(Sveland hör inte till dem som kan intressera mig.)

Kanske skrev jag detta mest för att skaka av mig den olust jag kände över min gravt naiva förhoppning om att det här skulle bli något spännande och intressant, en förhoppning som åtminstone hittills inte på något vis infriats. Jag blev ju gripen av Horace Engdahls suveräna sätt att besvara både fördomsfulla och småsnaskiga (dem om äktenskap och skilsmässa) frågor i programmet ”Min sanning”. Ja, och då tänkte jag mig att den här bildningsresan genom Europa skulle kunna bli något sevärt. Också för att jag har tyckt om det jag har läst av honom. Jag hade alltså inte brytt mig om programmet om det hade varit Liv Strömquist som gjort resan på egen hand eller med någon annan (det beror i och för sig på vem den andra personen varit). Detta helt enkelt för att jag inte känner till något om henne och inte har något intresse väckts under de två avsnitt som visats. Jag vill alltså gärna lyssna på vad HE har att säga och även om det han säger nu i programmet är rätt uttunnat, så är det det som är det enda intressanta (möjligen med undantag för ett och annat som speakerrösten säger). Jag vet inte vad det för till att tjata om eller sörja över Cornelia Goethes sorgliga öde, när det ändå verkar som om Goethe bara är en ”sådan där man” som skrivit en bok, Werther – ingen annan verkar finnas – omgav sig med diverse kvinnor och ”ritade lite”. Om man så vill så är väl detta en utjämning: ingen av dem är något ”för mig”.

Kanske hade programmet kunnat läggas upp så att HE reser ensam genom Europa och träffar olika kulturpersonligheter (behöver inte vara några med kändisstatus eller liknande, egentligen helst inte, men högt bildade och dynamiska personer, som tänker själva och inte är ekon till andra) och för oförutsägbara samtal med dessa om författare, konstnärer, verk, tillvaron…

Mycket eleganta, roliga och (möjligen) försåtliga formuleringar! Ett problem med TV, med media överhuvudtaget, är väl att alla ”upplevelser” som den vägen serveras oss MÅSTE filtreras genom jourhavande kändis. Oavsett om det är Weimar, finanskris, trädgårdsskötsel, antikviteter eller matlagning – så måste vi ledas in på detta skrämmande (men också aningen lockande) territorium av någon ciceron som håller oss i handen – ganska hårt, så att vi inte svärmar i väg på egen hand och missar charterbussen tillbaka till vardagen. Jag vet inte hur ofta du ser svenska papperstidningar? Alltid är det en kändis på omslaget… Framtida historiker får reda ut det där, varför kunskap i vår epok blott kunde förmedlas på det sättet – genom ett slags kollektiva stödpersoner. Jag blir mer och mer övertygad om att vår epok är en av de mest auktoritära på många årtionden (eller sekler). Die besagte Fernsehsendung habe ich natürlich nicht gesehen. Dass ich sie dennoch kommentiere, ist auch eine Erscheinung unserer Zeit. Leider…