Och nu är jag alltså på nytt inne i det arumänska kapitlet. Jag läste det och skrev om det här för kanske sju eller åtta år sedan, men nu läser jag det med nya ögon, för även om jag inte alls bor så värst nära Makedonien, så gör sig Makedonien påmint här på ett helt annat sätt än i Sverige – och både Kroatien och Makedonien är Balkan. Det mesta rödvinet jag köper är makedonskt och många taxibilar kör sedan ett år omkring med reklamskyltar för en makedonsk restaurang som ligger några kvarter bort. Och tittar jag på väderleksrapporten på tv så är Skopje en självklar väderstation. Ja, så nu vill jag läsa om arumänerna (varje gång jag skriver ”arumän” blir jag rättad till ”rumän”, så tröttsamt) med min nya blick och eftersom Gauß främst eller nästan enbart skriver om dem i Makedonien, så blir det makedonska arumäner jag ägnar mig åt. Även om jag läst alltsammans förut så är jag oerhört nyfiken på vad jag kommer att finna i texten.

I julaftonens upplaga av ”Der Standard” som tar flera dagar att läsa med alla sina djuplodande artiklar om kultur, ekonomi, politik, samhälle och religion hittar jag en artikel som heter ”Rueckkher nach der Vertreibung vor 524 Jahren”. Det handlar om en ung bosnisk kvinna som dragit nytta av en ny spansk lag som medger att avkomlingar till de sefarder som fördrevs 1492 kan söka och beviljas spanskt medborgarskap. Elvaåriga Lea Maestro flydde med sina föräldrar från Sarajevo 1996 och har efter en hel del släktforskning kunnat påvisa sin härstamning från de fördrivna spanska judarna.

Lea berättar att hennes farföräldrar talade ladino och att hon själv åtminstone förstår en del. För någon månad sedan i samband med en judisk begravningshögtid i Stockholm träffade vi en man som påstod att han var en av kanske fem personer i Sverige som behärskade ladino och att han jobbade med att försöka sprida förståelsen för språket.

Gauss’ bok, Leas berättelse och vårt möte med den sefardske språkläraren ger oss titthål tvärs igenom dagens kaos rakt in i en förfluten europeisk historia. Min mening är att om minnet och kunskapen om detta förflutna försvinner så försvinner också väsentliga delar av den europeiska identiteten som redan nu är i grunden hotad.