Kommentarer på: Varför vill så många ”skriva en bok”?

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 08 Dec 2015 22:09:35 +0000

Jag håller fast vid min uppgivna suck. Det var en hemsk upplevelse att läsa dessa texter som varumärken och floskler strömmade igenom. Men det allra mest motbjudande är ändå skribentporträtten. De flesta, nästan alla, är lismande och fjäskiga. Alla skribenterna, nästan alla menar jag, beskrivs som flashiga kreatörer inom copy och poppy, som blandar ett hälsosamt liv med management och författardrömmen, som kommer att besannas i novelltävling efter novelltävling med vinnande ingredienser som kärlek och spänning. Men så finns den här prästen – för övrigt den enda som förstått och lyckats definiera vad högmod är – och då blir det på ett annat sätt. Så här börjar den otäckt sunda livsstilsexperten sin text om prästen:

”Dag Dandahl, född 1948, har varit präst i Kalmar och på norra Öland samt är därtill docent vid Lunds universitet. Intrycket av tristess förstärks av att han mest skrivit i kyrkliga och teologiska ämnen…”

Av: Bengt O.

Bengt O. — Tue, 08 Dec 2015 16:24:50 +0000

Det blev en intressant och faktiskt djuplodande diskussion efter Bodils uppgivna suck över skräplitteratur som hon tvingats läsa till Jens funderingar över det mänskliga (rörande?) i att effektiva och framgångsrika samtidsmänniskor går på tvärs emot sina ideal genom att uttrycka sig i dålig litteratur. Men jag kom att fundera över teknikens roll i det hela. Genom Internet och datorer har det ju blivit oerhört lätt att publicera sig själv. Flera tjänster för att trycka sina alster ”on demand” finns ju också och ett otal bloggar som pluggar dem. Tittar vi på andra konstarter blir intrycken delvis annorlunda. Förr i världen fick tydligen engelska flickor lära sig grunderna för akvarellmålning.Jag vet inte om det förekommer idag men överhuvudtaget ser vi inte marknaderna överflödas av pretentiös amatörkonst. Tekniken finns inte. Det finns den kanske inte heller för konsthantverk men det är ett annat område där ambitiösa amatörer dränker oss i lerklumpar, träskedar och tygstycken i de mest förvånande former. Ofta med en termin på Konstfack i bakgrunden och långt rakt hår ovanpå ylletröjan.

Värst är det emellertid -enligt min elitistiska uppfattning- med nutida underhållningsmusik. Där har tekniken haft ett alldeles avgörande inflytande genom att skapa en gigantisk efterfrågan, först genom ”walkmen” och liknande, sedan via kasettbandspelare och mp3spelare till dagen strömmande telefon.Nutidsmänniskans självvalda autism möter informationsteknologi on speed. Detta aldrig upphörande lyssnande kan naturligtvis av rent kvantitativa skäl inte fyllas med kvalitetsmusik utan kräver laviner av skrän och skräp för att det inte skall tystna i lurarna, ivrigt producerat av talanglösa artister in spe som skriver ”egna låtar”.

Egentligen tyckr jag att musikens degeneration -förruttnelse- är det värsta. Hunnen så här långt i tankegången började jag nästan känna en aning sympati för högmodsförfattarna men nyktrade till när jag läste Gabi B:s kommentar. Det blir inte så rörande om man ser det som en medveten del av ett förtjänstbringande projekt.
Fast smart – i motsats till oss lättlurade konsumenter.

Av: Gabrielle Björnstrand

Gabrielle Björnstrand — Tue, 08 Dec 2015 11:43:16 +0000

Det mest tydliga med den sortens böcker du nämner Bodil, är väl att de är uppkopplade till ett stort projekt, Det är inte das ding an sich. Det är kurser, föredrag, små konsultuppdrag, gruppövningar och gud-vet-vad, som ingår i konceptet med att skriva den här sortens böcker. Man kan bli en föredragshållare som tjänar 18.000 per själv-hjälps-föreläsning. Man har helt enkelt en affärsidé. Fast man är så snäll och hjälpsam.

Av: jcb

jcb — Tue, 08 Dec 2015 10:43:45 +0000

Liebe Bodil, jag kanske uttryckte mig slarvigt. Falsk generositet är väl bara en täckmantel för arrogans. Och man ska vara försiktig med orden, särskilt i dag. Så det är bättre att kalla skräpet för skräp, än att nedlåtande mumla om hur rörandet är. Ändå tycker jag att fenomenet är intressant – och faktiskt i någon mån just rörande. Att skriva är, liksom att läsa, en så ensam syssla. Och framförallt något som går på tvärs mot vår tids kult av effektivitet och ”visioner”. Och ändå är det så att ju mer litteraturen tynar bort, ju mindre betydelse vi tillmäter den sortens komplexa skapelser som text alltid är – desto fler drömmer om att ”bli författare”. Och det är ju inte folk i marginalen som hyser dessa drömmar, utan framförallt samtidens stora hjältar: ministrar och bankfolk, ”kreatörer” och PR-agenter. De vill skriva – och förstår inte att det är oförenligt med den livsstil de förkroppsligar. Som en vegetarian som varje dag tvångsmässigt går och plockar på sig en ny salami i charkdisken. Kanske det jag kallade rörande…

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 08 Dec 2015 08:29:16 +0000

Jens, visst kan man tycka att det är rörande på något vis, men det kräver ett visst avstånd till de konkreta texterna, ett visst mått av glömska. Nu är det bara några dagar sedan jag läste de tjugotre (ok, jag läste inte alla till slut, men jag läste något i alla) i samlingen ”Högmod”, så jag har ännu inte nått den lugna upphöjdhet som ett sådant synsätt kräver. Jag är fortfarande i den arga, desperata tvättfasen. För säkerhets skull har jag bett bibliotekstjänst att inte skicka mig några fler dödssynder. (Betänk för övrigt att boken jag fick mig tillsänd direkt före ”Högmod” var Stasiuks ”På vägen till Babadag”. Här kan vi verkligen tala om ”högt och lågt”!)

Av: Gabrielle Björnstrand

Gabrielle Björnstrand — Mon, 07 Dec 2015 15:21:58 +0000

Det vore förstås bättre om fler skrev något i passande storlek; som Hasse Alfredsson – Att bränna kvistar och löv i ett hörn av trädgården.

Av: jcb

jcb — Mon, 07 Dec 2015 11:27:24 +0000

Tack till Bodil och alla inblandade för intressant diskussion.
Jag tror ju kanske att det alltid sett ut så här. 1910 års antologier kring liknande teman var säkert litterärt och stilistiskt exakt lika undermåliga. Nytt är väl bara det inflationära, nästan desperata språkbruket – vimlet av ”visioner”, alstrade av ”kreatörer”. På ett alltigenom oironiskt vis kan jag finna det en smula rörande att så många av våra samtida tar sig tid för något så anakronistiskt som att foga samman ord och meningar till text. I det finns väl egentligen något hoppfullt – folk försöker formulera en erfarenhet. Det som är underligt är att inramningen så ofta måste vara så bombastisk: det räcker inte med att skriva, ”kreatören” måste utöver orden vara iklädd något slags luciakrona av glittrande epitet – och i slutänden är det de där epiteten (”livsstil” etc) som vi förväntas applådera, snarare än texterna. Är inte dagens ”kreatör” motsvarigheten till 1800-talets småborgare (apotekaren i ”Madame Bovary)?

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sun, 06 Dec 2015 15:51:16 +0000

Hej Alex!
Några av berättelserna i ”Högmod” har inslag av misshandel – hör väl till ”sund livsstil”, kantänka. (Skickar dig min sågning via mail.)

Av: Alexandra

Alexandra — Sun, 06 Dec 2015 15:14:50 +0000

haha kul att texten om förlaget inleds och avslutas med samma mening, som för att sluta den sunda cirkeln

Av: Bodil Z

Bodil Z — Sat, 05 Dec 2015 20:45:38 +0000

Desto värre, Thomas, om detta är frukten av ett urval. De flesta texterna i ”Högmod” verkar för övrigt vara skrivna efter samma mall. Möjligen kommer skribenterna från samma skrivarskola eller så är skrivarskolorna (med några undantag) likadana.

Hittills är det bara en berättelse som jag uppfattar som dräglig, för skribenten vet vad ordet ”högmod” betyder och dessutom behärskar han de ord han använder. Lustigt (olustigt) nog presenteras han på ett helt annat sätt än de övriga som det fjäskas vitt och brett med. Så här börjar texten om honom:

”Dag Sandahl, född 1948, har varit präst i Kalmar och på norra Öland samt är därtill docent vid Lunds universitet. Intrycket av tristess förstärks av att han mest skrivit i kyrkliga och teologiska ämnen – bortsett från bokanmälningar i tidningen Östra Småland.”

”Intrycket av tristess förstärks…” ??? Det här är inte bara korkat, det är också motbjudande. Är det förläggaren som talar så här?

Tack Bengt för din kommentar! Ja, här kan man verkligen undra vad det är för mekanismer som ligger bakom. Vem sponsrar sådant här elände? Och vem köper böckerna? Vem läser dem?

”Kvalfack”? Kvack?